Av Mathias Jansson
Jan Jansson var hans namn
som far sin
och hans far
generation efter generation
av samma man
Det slet och levde
i skogens mörka rum
som backstugusittare och bönder
skogsarbetare och
svettiga sotiga smeder
som slungade släggan mot städet
Det var de gamla goda tiderna
som Gustav och Selma beskrev
men det skulle ännu dröja
hundratals år
innan någon av dem
själv tog pennan
och nedtecknade deras
anonyma röster
på tidens sidor
Livet var hårt
de slet, de led men överlevde
och genom deras liv flöt
älvens klara vatten
förbi kolminor, smedjor
och stjärnfall
Länge höll de samman
levde i samma bygd
Värmland var deras hem
här var det tryggt
men när världen föll samman
tvingades de att söka
nya liv
och nya äventyr
De vandrade från skog till kust
från järn till trä
och fann ett nytt hem
en ny älv
något som de kände igen
och som knöt dem samman.
Här mötte de ett myller av människor
från landets alla hörn
som rörde sig på land och på vatten
som blandades med besättningar
från främmande länder
män och kvinnor
som sökte sig ett nytt liv
vid Ångermanälvens strand
Och sorlet steg över Ådalen
en ny framtidstro växte fram
skorstenar bolmade rök
sågverkens golv
fylldes av sågspån
på älven hördes Strömkarlens tjut
en hälsning till John Ekman
som nyss lagt ut
Här samlades alla dem
som byggde vår välfärd
det var flottare
fabriksarbetare och sömmerskor
mjölkerskor och stabbläggare
man sprängde tunnlar
la järnvägsräls
grävde diken
la ner rör
sågade plankor
byggde hus
de var dem som slet
och som la grunden för landets
välfärd och infrastruktur.