Av Lisa Hilli
Steg för steg gick jag. Kliv för kliv klev jag. Över den hårda skrovliga ytan gick fötterna i ett, men ändå kändes det som att jag aldrig kom framåt. Förvisso var det ju uppåt jag skulle, men den tunna luften fick min andhämtning att flåsa efter syre och inom mig tänkte jag för en sekund varför jag ens gjorde det här? Jag var ju inte direkt en fågel med flax. Jag kände mig tung, seg i benen och trots att det var kyligt i luften så svettades jag där jag gick i skuggan i mitt tunna röda underställ. Den där sekunden, gick till flera och tillslut så skrek jag bara ut någonting. Ut i det tysta, ut i det som jag trodde var det mörka.
Men till min egen förvåning var det varken ett ilsket eller ledsamt vrål som ekot löd tillbaka i mina öron. Det lät mer som ett jubel, fast i en salig stämma likt en voickrack från en tonårig kille. Jag tittade plötsligt upp och såg en strimma av solen glittra mellan stenblockets springa.
– Snacka om att gå från ett steg till ett annat!
Fri var jag stående där. Såg upp på den blåa himlen med vita fluffiga moln. Det var som att titta upp på en animerad tavla. Molnen rörde sig sakta och svepte om varandra i olika former. Jag drog efter andan och ett lugn spred sig inom mig. En varm känsla bubblade upp i själen och det var då jag såg det. Meningen med att jag hade tagit mig hit. Molnen vred sig om och tecknade den rätta. Mina ögon glittrade i solljuset och leendet trädde fram över läpparna. Samma färg som jag hade på understället spred sig nu inuti mig. Ledtråden hit hade känts mörk, men nu hörde jag pippi fåglarna kvittra i det fria. Jag kände mig lika varm som solen och hade min stråle riktad mot en ljus framtid och det pirrade härligt i kroppen. Kanske var jag en fågel med flax ändå. Det kändes iallafall som att jag flög fram. Fram över molnen och ner med fötterna stadigt på jorden. Där var han, som förblev vi.
Allt blev toppen … även om jag startat på botten.