Av Annika Bengtson
Det är märkligt, det hela. Under vargtimmen ligger hon och måste sova, men trots att hon ligger i sin säng är hon inte längre hemma. Fortfarande är hon kvar därute på något sätt, nej, hennes sinnen är det, och medan cigarröken sticker henne i näsan och fraset från kjolarna verkar öronbedövande försöker hon blunda hårdare för att få bort bilderna som har kommit till henne. Det är omöjligt: bilden av Stora torget i Karlstad ligger hela tiden framför henne, på näthinnan. Den är så tydlig, visar minsta kjolveck och örnarna på rådhusets tak. Ser de henne?
Hans röst inombords, fortfarande. Hon tittar på pennan som ligger på sängbordet och på en pappershandduk skriver hon:
Har du hört mig kalla på dig genom tidernas gång? Lägger du örat mot jorden hör du hur jag ropar på dig, men krita och jura har gjort min röst sönderfallande, multnande. Som barn ägde jag världen, men den togs bit för bit ifrån mig. Kanske kunde jag ha sparat något åt dig, tryckt mot byxfickan kunde jag ha hållit Bortre orienten i min knutna hand eller en enda stad, bara något litet som jag skulle ha kunnat ha som mitt eget, där människor kände och accepterade mig. Dit skulle du få komma. De andra skulle vi inte bry oss om. Bara för att de ser mig behöver de inte älska mig. Det måste inte någon. Inte ens du.
Jag sänder ut mina underjordiska budbärare för att ta dig hit ned till mig. Jag är fortfarande ensam – kan höra dig, inte se dig. Stod jag med alla stjärnorna i mina händer kunde jag lysa upp din väg så att du kunde se vart du borde styra dina steg, mot vilket mål, men jag äger inte ett uns mer än smuts och jord. Jag äger inte heller några stjärnor.
Nu värker det i hennes ovana hand. Hans hand. Hon gäspar, blundar.
Pennan rullar ned på golvet.