Från Sunne mot Karlstad

Av Lisbeth Nordin

När Fryksdalsbanan sjunger mot rälsen
går björkskogen bredvid på långa ranka ben.
Går bredvid och låter korna stanna kvar och vila tungt mot hagens gröna gräs.
Går bredvid på höga tunna ben,
sår plöjor, sågar sågverk och sly.
Stannar kvar och ställer granskog bredvid,
som går grå, 
grön å grå av lav och asp
under himlen som spricker upp i en oanständig aprikos
över rosa hyggen, frötallar och ljung.
Tar sällskap
med en bäck i spegelblänk.
Är det vall, det gula, med en katt på språng?
Min far skulle veta
plöjarna är svarta och feta, det kan även stadsbarn se.
Och vad är de för sådd som står skir och grön över åkrarna,
redan nu, 
innan vintervädret sätter tänderna i allt som ligger bart utan mössa och vantar?
Sen mossan
och gråa stängsel broderade runt hagar och utmarker.
Golvet under granarna, mjukt att sova på,
och så hygget med sitt höga gräs. 
Älgpassets ensamma torn.
Och sen du, dina ögon i granskogen.
Plötsligt.
Här borde en häger komma men istället
metervis av sly som hindrar all världens hägrar att flyga sällskap. 
Stilla
står två granungar och speglar sig 
högtidligt
i vattnet när vi far över bron.
Tar vi sällskap med bilvägen.
Undran funderar hela asfalten och försvinner bakom en regnvåt kurva
men kommer snart tillbaka. 
Springer över järnvägsövergången
trots att bommarna är fällda.
Det finns det som inte gärna ger sig 
utan promenerar bredvid
med sjumilasteg på en blekrosa väg ända fram till Kil,
där korrigerad plåt lyser babyblå framför hela skroten.
Stanna där, ta tåget till Arvika
alla bekymmers far och mor tvivel utan tvivel
där perrongen spruckit av alla hemligheter.
Och ändå sipprar inget ut.
Ska det behövas ännu en vinter?
Eller finns det en asfaltläggare
som kan koka asfalt så tjock att vi glömmer alltihopa?
Tills arkeologerna kommer med sin eviga nyfikenhet å släpper smådjävlarna lösa.
Nej, vi lämnar Kil,
betraktade enbart av de utslagna fönstren i huset
som står mörkt vid banvallen.
Ungarna fingrar rastlöst på sina mobiltelefoner.
Ingen har ringt.
Ingen har skickat sina ord i små elektroniska skiffer.
Bara våra tankar går omärkligt utan sändare genom stjärnekvällen,
Springer som rådjur med lätta språng ur diket
med ögon fuktiga av novemberregnet.
Som då, 
Som nu,
in i den blöta skogen i skymningen.
Som sakta, när flickan böjer sig över boken,
står en annan gran kvarglömd bland plöjarna på ett gärde,
vänder sig Selma om
och skriver samma brev 
om och om igen.
Innan hon river det i små, små bitar och postar det i tågets alla papperskorgar
Om och om igen.
Tänder bilarna sina lyktor.
Där villorna står gräddade i gemensam pepparkaksform,
lägger lokföraren in en ny växel och ökar farten.
I gårdarna tänder man det elektriska ljuset 
och i ladugårdarna börjar transformatorerna att sjunga.
Det är en jäkla uppförsbacke här bredvid,
och om tio minuter ska vi vara framme i Karlstad
och jag har inte märkt det 
men nånstans på vägen 
Har vi lämnat Fryken
bakom oss
eller var det tvärtom?