Av Ellinor Wikman
Bussen stannade i Töcksfors och när jag reste mig från min plats såg jag pappa vid hållplatsen. Hans hår var grått och han var kortare än jag mindes honom. Han stod och väntade med ett litet rött paket med vita snören i sin hand. Så många mil, så många år. Jag trodde aldrig att vi skulle ses igen, men här stod jag nu i min barndoms by.
När jag reste var jag byns enda blondin, en tjugoåring som ville bort från allt. Nu var jag brunett, fyrtio år fyllda och så mycket klokare. En sommar i Sverige skulle göra mig gott. Jag ville börja om från början, ge mig och pappa en ny chans.
”Så fint att se dig igen. Säg att du stannar i Töcksfors nu”, sa han och kramade mig. Jag visste inte vad jag skulle svara. ”Säg inte nej, säg kanske”, bad pappa och räckte fram paketet.
Vi besökte vårt favoritcafé Fröken Fräken. ”Öppna”, sa pappa. I paketet fanns ett hängsmycke till mitt halsband, en g-klav. Pappa tog upp sin gitarr. Han spelade vår sång och jag sjöng: ”Två mörka ögon och leendet du gav mig”. Det var så längre sedan jag sjöng på svenska. Jag var hemma igen, hemma i Värmland.