Från Wien till Älvsbacka

Av Sverker Snidare

Han höll in hästen och såg ut över dalens stubbåkrar och ängsmarker, där björkarnas löv börjat gulna. På andra sidan vägen, upp mot åsen, lyste tallarnas stammar röda. Han tog fram den karta landshövding Johan Didrik af Wingård i Carlstad ritat åt honom. Sjön längst ner i dalen som glittrade i kvällssolen måste vara Östra Örten. Då var han snart framme. 

Ryttaren var den trettioårige adelsmannen Ulrik Croneborg, Sveriges chargé d`affaire i Wien, på besök i hemlandet för att söka en bostad i Sverige för sig och sin hustru, Barbara von Geymüller och deras son Wilhelm, bara halvåret gammal. 

Ett par bönder som passerade ryttaren och hans ståtliga springare bugade där de satt på en skrinda, dragen av en gammal märr. Inte undra på, den reslige mannen som såg ut över nejden var klädd i gula mollskinnsbyxor, höga svarta ridstövlar, blå jacka med epåletter och svart hög hatt. Han hejdade bönderna och frågade om vägen till Östanås. 

– Herrn kan rida ner te körka på vägen där framme, fick han till svar av den yngre av männen. Sen från körka över bron och nordvart längs Lersjön tess han ser herrgårn, om det är dit han ska. 

Ulrik Croneborg tackade och manade på hästen. Det dammande om hovarna när han i snabbt trav red vägen ner mot Elfsbacka kyrka. 

Ulrik hade i Wien fått klart för sig vilket värde man i Europa satte på det svenska järnet och tänkte att ett järnbruk borde vara en bra investering. Karl IV Johan som sedan flera år var Sveriges konung och som utsett den ambitiöse unge mannen till Sveriges sändebud i Wien, hade lovordat Värmland som ett av de vackraste landskapen i sitt nya hemland. Monarken hade också framhållit landskapets närhet till broderlandet Norge. Vännen från diplomatkåren Olof Nordenfeldt hade anförtrott honom att Elfsbacka bruk kunde vara till salu och att där fanns en särdeles förnämlig herrgårdsbyggnad.

Ulrik Croneborg hade lämnat sin hustru och son i Wien för denna resa. Hustruns far hade avlidit, och det var hennes fadersarv som möjliggjorde det tänkta förvärvet.

Han kände sig oerhört lyckligt lottad, inte bara för att hans hustru hade en stor förmögenhet, inte ens främst därför, utan för att denna vackra och synnerligen begåvade kvinna besvarade hans kärlek. Hon var konstnärinna och ställde ut sina målningar för familjens stora umgängeskrets, som inkluderade den kejserliga familjen. Hon sjöng sagolikt och spelade flera instrument. Bäst tyckte han om när hon sjöng och ackompanjerade sig själv på det nya pianot. Hon behärskade också, liksom han själv, flera språk.

Det hade börjat skymma när han kom fram till herrgården. Han blev väl mottagen och trakterad av den åldrige brukspatronen Adolf Heijkenskjöld, som av landshövdingen brevledes aviserats om hans ankomst. 

Då Ulrik följande morgon serverades frukost och från herrgårdens matsalsfönster såg ut över dalen med älven, sjöarna och de blånande höjderna bestämde han sig. Han skulle samma kväll skriva till sin älskade Betty att han funnit deras framtida hem.