Grinden

Av Elin Bolin

Jag hade aldrig sålt, eller ens ställt ut en enda tavla. Det var väldigt förvånande. Under lång tid hade jag målat och letat efter ett galleri att ställa ut på. Jag hade kontaktat en stor mängd gallerister i min omedelbara närhet, men när ingen svarade, eller bara svarade med ett ”skicka arbetsprov, vi hör av oss” och sedan inte hörde av sig, började jag kontakta gallerier längre bort. Först i förorten, och sedan mindre orter utanför stan och till slut långt ut på landet. Den som till slut hörde av sig med verkligt intresse var en man med skägg, mustasch och en för trång, beige kostym, från ett litet galleri i en liten bruksort i Värmland. Han ringde upp mig direkt. Med stor entusiasm bad han mig att ta tåget upp till honom. 

Galleristen – Sven-Åke Groll – satt vid ett bord i det lilla pentryt bakom galleriet, och studerade mina akrylmålningar. Hela mitt målande liv hade jag avbildat ett enda motiv, det vill säga, jag tyckte inte själv att det var samma motiv, men temat var odiskutabelt detsamma. Det var en vägren, eller snarare utsikten från en grusväg över ett dike – ibland inget dike – mot en blomsteräng. Eller en åker, i några fall mer odefinierat gräs. 

Jag hade ända sedan barnsben varit väldigt fascinerad av vägrenar, diken och ängar, och genom åren märkt att denna fascination av andra människor uppfattats som något ganska udda och märkligt. Men det fanns något bortglömt, ett slags vakuum, i en vägren. Jag hade av någon anledning blivit de bortglömda vägrenarnas förkämpe. På sistone hade jag, kanske på grund av bristen på uppmärksamhet från någon över huvud taget, dristat mig till att måla staket på bilderna, ibland till och med en grind. 

Det verk som den trångkostymförsedda galleristen Groll fastnat allra mest för var en målning med en röd grind som stod lite på glänt. ”Den här är verkligen tankeväckande. Vem har öppnat grinden? Vart är de på väg? Varför är grinden röd?” Han pausade och tog nya tag: ”Det verkar handla om en övergångsrit, eller en själarnas passage. Har du fler som denna?” 

”Jag har den här”, sa jag och tog fram mitt senaste alster. Det var precis samma grind, samma väg och samma äng. Grinden var stängd. Man kunde tydligt se fotspår som gick, först på vägen, sedan på ängen på andra sidan grinden. Jag hade till och med fått gräset att se vått ut.

”Perfekt!” utropade galleristen. ”Vilket par! Vem har gått här, varför är det så fuktigt, kan det handla om den gäckande sexualiteten, eller ett svårt beslut som måste fattas?” 

Jag blev förvånad, hade inte tänkt så i mina mångåriga försök att måla mellanrummet mellan vägen och ängen. Eller visst hade jag tänkt ungefär så, att det var en passage, eller en övergång, men efter så många refuseringar hade jag i viss mån börjat misströsta i mitt hopp att motivet skulle kunna säga någon annan än mig själv något. 

”Kan du ställa ut redan i början av nästa månad?” frågade Sven-Åke.

Utan att svara samlade jag ihop mina saker, reste mig och gick ut.

På tåget hem höll jag hårt i mina dukar.