Av Jessica Staaf
Jag tar fram små fina trekantiga glas på fot ur vitrinskåpet. Jag ställer ned dem försiktigt på brickan. Tre små glas. Gullkristall hör jag den gamla säga på bred värmländska när jag fyller dem med brunrött portvin. Rösten finns bara i mig. Farmor Sofia är borta sedan mer än ett decennium. Men glasen är kvar. Liksom frågorna jag har. Jag var så ung när glasen lämnades över till mig. Frågorna har kommit med åren. Men nu finns ingen att fråga. Sofias aska i en minneslund vid en kyrka långt ifrån Jössefors, Sulvik och Åmotsfors. Långt ifrån Eda och glasbruket där Sofias bror Robert arbetade. Inskriptionen sirlig och darrig på glasens fot Eda 30. När gifte sig Sofia med Birger? Är det här bröllopsglas? Gifte de sig 1930?
Torpet är ett typiskt soldattorp. Vid en sjö som heter Ränken. Där tillbringade vi somrarna. Men Sofia var redan gammal och resan dit för lång. Det var nya generationer som skulle husera i torpet sa hon bestämt. Vattnet i Ränken var brunt för att det var rikt på järn sa pappa Erik. Vi plockade smultron som träddes på strån och gick genom höga gräset ner mot bryggan. Sandalrandiga fötter och petande pinnar i myrstackar. Svalkan i järnvattnet. Solbränd hud gnuggad av stela frottéhanddukar som hängt på tork i solen.
Sedan blev det där med nya generationer svårt. Erik hade en bror, Nils, och helt plötsligt var det sex kusiner som skulle dela på Värmland. Det kunde ju alla förstå att det inte gick. Och orättvist var det ju om bara en fick köpa torpet. Så Nils och Erik sålde det. Till ett tyskt par med längtan till en röd stuga vid en sjö.
– Kommer du? Ropar en av gästerna utifrån verandan. Kan jag hjälpa dig med något?
– Nej då. På väg! Ropar jag tillbaka.
Jag ställer ned skålen med jordgubbar på brickan. Havreflarn har jag gjort tidigare under dagen. De ligger prydligt där på fatet intill glasen. Gullkristall och Flarn ändå hör jag Sofias röst viska när jag lyfter brickan och går ut.