Haiku längs Klarälven

Av Emil Florell

Paradiset finns,
där evig sommar råder.
Vägen dit är lång.

Branäsfjällets snö,
så oförorenad vit,
smälter sakta bort.

Längs bergets sida
rinner smältisen sakta.
Jag följer efter.

Vidsträckta landskap
fyllda av gömda faror.
Brunbjörnen gäspar.

I skog full av liv,
i väntan på vårsolen,
vandrar jag ensam.

Fåglar är tysta
och vattnet ligger stilla.
Beror det på mig?

All snö har smält, men
tjälen ligger djupt i mark.
Jackan är för tunn.

Fyrverkerier
av färger och av kvitter
skrämmer mig plötsligt.

Gökens melodi
hörs längs den stig jag vandrar
från hägg till syrén.

Industrierna,
välfärdssamhällets motor,
förgiftar vattnet.

Jag har funnit ro
i skuggan på kalhygget.
En livlös oas.

Jag ska vila här
vid den längsta dagens slut
och drömma om dig.

Från berget till sjön,
längs den klaraste älven,
sprider sig giftet.

Solen värmer sjön,
som lockar med sin svalka.
Jag kan ej simma.

Blåbär och hallon
bland giftigt ogräs växer.
Jag äter ivrigt.

Sensommarblommor.
Dagarna blir kortare.
Början på slutet.

Siluetterna,
i låga solens motljus,
liknar ett odjur.

Ensamheten tär
på mig som sökt densamma.
Får jag komma hem?

Långt bort från hemma,
ensam i mitt nederlag.
Koltrasten sjunger.

Att all blomster ska
brytas ner och växa upp
är min enda tröst.

Månskenet speglas.
Vänerhavet glittrar svart.
Sommaren är slut