Hednaslottet


Av Diana Ramkvist

Sommarloven spenderade jag alltid hos mormor och morfar i Truve. Året jag fyllde 10 år berättade morfar om när han träffade trollen.

”På riktigt?”, sa jag och kröp upp i soffan, ”vart då?”

”Hednaslottet”, sa han sakligt. Men mormor rynkade pannan.

”Inte lura i ungen dumheter nu”, sa hon och suckade. Men jag ville veta mer.

”Vart ligger det?” sa jag med glittrande ögon, ”är det ett riktigt slott där?”

”Nej du”, sa morfar och log illmarigt.

”Finns inget där”, muttrade mormor. Men morfar ignorerade.

”En gång i tiden låg där en borg som var omgiven av en ormlik vallgrav” sa han, ”och i borgen bodde det rika människor. Under borgen bodde trollen … och de vaktade människornas skatt när de åkte ut på sina plundringståg.”

”Var människorna vän med trollen?” Morfar nickade.

”Men en dag försvann människorna och då började bönderna forsla bort stenen. Nu är det bara en kulle kvar, men det sägs att trollen fortfarande vaktar skatten.”

”Vi kan gå dit nu om du vill?”, sa mormor och reste på sig. Jag nickade. Några minuter senare gick vi längs grusvägen bort mot skogen.

Mormor var klädd i svarta byxor, mönstrad tunika, fotriktiga skor och vindjacka trots att solen sken. Jag hade på mig en maskrosgul sommarklänning och röda sandaler. När vi kom fram till skogen vek vi in på en skogsväg. Vi fortsatte förbi skjutbanan och sen vidare upp för en brant backe. När vi stånkat oss upp för backen kom vi fram till ett vägskäl. Vi gick in till vänster och där stannade mormor upp. Hon pekade andfått mot en trädklädd kulle.

”Gå du”, sa hon och log och satte sig ner på en sten, ”jag sitter här och vilar medans.” Jag nickade. Slog sen in på en djurstig som ledde mig upp till en platå. Väl uppe såg jag mig omkring bland mossiga stenar och djurstigar som ringlade mellan tallar i olika storlekar. Jag klev ut på den delen som jag trodde var mitten. Stannade upp, blundade och insöp atmosfären.

Med ens kände jag hur det började pirra från tårna, upp i kroppen och till slut ut i fingertopparna. Det var då jag hörde det, ett fniss. När jag tittade upp såg jag en skugga försvinna in mellan tallarna. Utan att tänka mig för följde det jag efter. Det var då jag såg dem. De kikade nyfiket fram bakom en varsin tall med sina brunrufsiga hår och barkfärjade tunikor vilket gjorde det svårt att se dem mot bakgrunden. De fnissade oupphörligen och den ena vågade sig till och med på att vinka. Självklart vinkade jag tillbaka. Med då hördes en myndig stämma längre bort och trollungarna vände sig snabbt om och sprang sin väg. Och jag såg deras svansar svänga av och an under deras tunika, som en leopards svans som agerar balans när den springer fort. Med ett leende på läpparna gick jag tillbaka ner till mormor. När vi sen kom hem igen efter vår promenad frågade morfar.

”Såg du trollen?” Jag nickade och log.

Det var så det gick till när jag första gången såg trollen vid Hednaslottet. Trollen som så småningom skulle bli mina bästa sommarvänner. Och den där skatten. Inte var det guld i alla fall.