Av Maria Olsson
Igen
Mot det som kallas hem
Tycks vägen inte längre nu
Som att avstånden
blir större
för var gång
Och träden. På andra sidan rutan
gäckar, och springer fatt
Så snabbt att de vrider tiden
Stammar blir igen ett sly
Det vi ser som utanför
är speglar utav vi
Älven vindlar
med vatten
kommet utav is
Kallt, men rent
och varmare än innan
och
alltid i rörelse – som vi
Starka strömmar
leder framåt
sakta
breddar och gör nytt
aldrig detsamma
Imorgon aldrig som igår
Vi åker åt motsatt håll
Och vi känner dem
kurvorna och krökarna
Som att i kroppen
Är ett minne, en kompass
som bär
Vi blundar, för vi behöver inte se
Vi vet var vi är
Där.
På platsen i vårt inuti
Som vi växt ur och runt. Som format
Som en gång var en hel värld
allt
Inte nu
Vi har blivit mer. Vuxit ur
När vi inte blundar
Är vår blick en ny
Gatorna och husen
flagnar
har tappat sin färg
Likt blekta foton
tummade av tiden
i ett kantstött album
Trollskogen är snår av glesa vidjor
Den stora stranden är en strimma sand
Och vattnet som var vårt
är kallt
och någon annans
Som att vi inte bottnar längre
Vi har vikt av. Stegvis
Ändå finns den
Tryggheten
I känt och nött
En famn som sluter kring
Där solen som gav sommarn lov
och ledde oss till randen
Är än – som vi
På platsen utan tid
allt nytt är detsamma
bara mer
mindre
som vi