Av Fredrik Ehn
Exakt vem som var först att hänföras av tanken,
Det spelar ingen roll; den spred sig liksom stanken
Ifrån ett pappersbruk, en lastbilsmotor eller
En annan djärv idé ur vilken välstånd väller.
”Vi måste få mer folk och låta Karlstad växa!
Natur och vetenskap har lärt oss denna läxa:
Att det som inte gror och det som ej kan öka
Ska vissna och förgås och där ska döden spöka.
Vårt mål är anspråkslöst: vi ska bli hundratusen
Och vi är nära nu, nu fattas bara husen.
Med stål och med betong så växer vi på höjden
Sen ökar värv och folk – och sedan ökar fröjden.”
Så tänkte folk med makt, och sen skred de till handling
Och folk med mindre makt bevittnade förvandling.
En suckade, en log, och en tog sig för pannan
Men att den enes bröd är döden för en annan
Bevisades vartän man såg sig om i staden:
Till varje öppnen plats så anlände paraden
Av hantverkare och snart skymdes solens bana
Av ännu en fasad, och dunklet blev till vana.
Där gräset hade grott såg man nu bara stenar
Och asfalten låg tung – och var fanns nu de grenar
Där fåglarna sökt ro och sjungit sina sånger;
Och löven hade växt – och fallit hundra gånger?
Och marken som en gång var tillgänglig för alla
Blev nu till egendom, och där fick en befalla.
Men varifrån kom de som skulle bo och hyra?
Från varje värmländsk ort där goda råd var dyra.
Så Arvika och Grums fick svälta och förödas
Så Karlstad fick den mat hon krävde för att gödas.
När allt detta har sagts så återstår en fråga
När målet väl har nåtts och Karlstad fyllts till råga,
Vad kommer då att bli den stora ambitionen?
Ska vi måhända då ta sikte på miljonen?