Inlåst på Vikingacentret

Av Elisabeth Björkman

Det var när jag satt och väntade på nästa programpunkt.

Först anordnade Värmländska FörfattarSällskapet boksläpp
av antologin Röster – Ur minnenas och det troslaks djup.
Drygt ett 30-tal besökare, författare och andra deltog i minglet.

Sedan blev tomt när de drog ut på berättelsevandring under ledning av
Peter Olausson.

I butiken fanns kopior av vikingasmycken och jag föll för en vacker ring.
Jag passade på att köpa kaffe och en smörgås som jag avnjöt i solen utanför.
Snart nog återgick jag till lokalen där berättarcafé skulle hållas.
Den var nu tom i avvaktan på nästa punkt. Det var bara flickorna i
köket kvar.

Efter en stund kom de in till mig och sa att de måste låsa eftersom caféet skulle
stänga. Peter skulle komma och låsa upp i tid till kl. 18. Ja låst skulle det vara
men ljuset skulle vara på och vatten fanns att hämta i cafédelen.
Toaletterna var även de öppna.

Efter en stund kom de in tillsammans med en liten hund och frågade
om jag var rädd för spöken.
   ”Jag är inte rädd för spöken sa jag, är det farligt?
   ”Nej, inte alls men det har många hyss för sig. Det har hänt märkliga saker,
som att kaffebryggaren slagits på av sig själv, larmet startat mitt i natten utan anledning, proppar gått eller att upphängda tavlor rättats till. Hunden har också lagt märke till spöket.

   ”Jag har ju min vikingaring, sa jag.

Jag satt kvar och väntade på Peter. Det skulle dröja lite innan han kunde tänkas komma tillbaka. Men jag hade litteratur att läsa och kunde förbereda inför Poesi och prosa kl 18.

Plötslig hör jag ett knäpp och hasande steg. Förhänget fladdrar till. Jag blev inte rädd men det kunde ju vara spöket som vill hälsa på. Skulle jag få träffa spöket?

Det var inte spöket.
In stegar Peter i sin vikingamundering och säger att han öppnat upp för kvällens berättarcafé.
Snart fylls lokalen med deltagare och vi läser och berättar för varandra.  

   ”Det är ett snällt spöke, sa Peter. Man behöver inte vara rädd om man blir vän med dem.