Av Sofi Malmgren
Med blicken vänd mot de blånande bergen som aldrig tycks ta slut, vidsträckta bakom granskogens djupa lugn sitter jag i tystnad, som så många gånger förut. Här brukade vi sitta hon och jag, min trygghet och jag. Där finns en liten, av tiden sliten träbänk, som stått där på samma plats så länge jag kan minnas och mycket längre än så. Den är ganska ostadig, men med båda fötterna på marken, mot det mjuka gräset håller jag mig fint på plats. Bänken är en plats för att finna både styrka och ro, har jag fått berättat för mig under hela min uppväxt. Den bjuder in till både tystnad och samtal, vila och skratt. Den står alldeles nära sluttningen ner över dalen, som öppnar upp landskapet och bjuder en häpnadsväckande utsikt.
Solen som stiger över bergen värmer dalen och får långa slöjor av dimma att svepa upp över skogen. Jag kan känna hennes närvaro tätt intill mig. Dalen mellan oss och bergen grönskar så mycket den någonsin orkar i försommarvärmen. Alla träd, alla blommor, buskar och växter strålar av förväntan inför den stundande sommaren. Det är alldeles tyst förutom fåglarnas kvitter, ett lätt prasslande från grönskan och det avlägsna bruset från bäcken längre ner i dalen. Bäcken är ganska bred nu och har tagit rejäl fart av snön, som smält uppe i bergen efter den långa vintern och av vårens generösa regn. Jag tar ett djupt andetag och låter mig berusas av de väldiga krafter bergen och skogen utstrålar. Så många gånger vi suttit här tillsammans och jag har fått lyssna till hennes berättelser om svunna tider. Jag andas ut och kan nästan höra hennes suck, hennes andetag. Jag kan för mitt inre, se henne sitta alldeles nära intill mig på bänken. Jag kan se hur ett leende sprids på hennes läppar när hon börjar berätta: