Kanske åker vi i helgen

Av Elin Eklöf 

Det sägs att det bor fler älgar än människor i norra Värmland. Det enda jag vet är att det har varit lättare att andas här. Här händer inte mycket, och det gör en del sig lustiga över. De driver med den mjuka tystnaden mellan grantopparna. Men har de någon gång känt hur mjuk mossan är mot kinden? Vet de hur den dövar skrik och gråt? 

Hon som alltid fanns där för alla andra var ensam i det sista. Det var så fel det bara kunde bli, och ingen bad någonsin om ursäkt efteråt. När vi tog ett sista farväl låg hon där på britsen och såg som förvånad ut. Munnen var lite öppen och de kortisonsvullna kinderna hade suddat bort hennes eget uttryck. Det var som att hon också undrade; hur kunde allt bli såhär?

Fråntoppen av Granberget i Höljes ser du en bit in i Norge. Det är Värmlands högsta berg, men vandringen till toppen är inte så jobbig som den ser ut. Just nu, men bara en liten stund till, glöder berget av färg. Granberget, det är ett så alldagligt namn på något så storslaget. Träden som står där, aldrig har de lovat att allting ska bli bra. Men de har lovat att stå kvar länge än.

En gång ramlade hon så illa i tunnelbanan. De som kallade sig hennes vänner lämnade henne där på den hårda, smutsiga perrongen. De dansade vidare i natten och menade nog inget illa. När hon var liten var hon så mjuk. Hon kramade oss när vi inte trivdes i vårt eget skinn och i hennes barnarmar förlät vi oss själva. Jag har alltid velat skydda henne från allt. Jag har aldrig kunnat skydda henne från något. Några gånger har den som gjort henne illa varit jag själv. 

För att komma till hennes hus kör du förbi ett kalhygge, sedan uppför en backe. Den sista svängen är skarp, och på vintern blir det isigt och svårt att komma fram med bilen. Varje gång är jag rädd för att rulla med framhjulen nerför slänten och fastna. Inför henne vill jag så gärna verka kapabel. Hon kan så mycket. Samtidigt är hon den som med hela sitt jag säger: Du får vara hur du vill här hos mig.

I sjön nedanför huset finns en djup grop som några barn grävde för många år sedan, jag trodde inte på det först. Hur kan en grop i vatten vara beständig? I havet får den finnas kvar högst några timmar, i hennes sjö kanske för alltid. När vi plockar kantareller går hon fem meter före, snabb och smidig och hittar alltid mest. Efteråt häller hon över allting i min korg och säger att hon inte gillar att rensa. 

Jag minns samtalen vi brukade ha i bilen, mitt i vardagen. Plötsligt rymde den där bilen allt. Jag vet inte riktigt när det blev tyst. Tiden som rinner, ingen som vet hur länge till. Kanske blir det aldrig mer än det som är nu. 

Han säger att någon dag snart vill han åka till Ambjörby, han vill se Fämtfallet. Det vill jag också. Hängbron som tar dig över fallet är nästan hundra år. Jag såg en bild av en man som badade naken där, hans blick mot fotografen var så tillitsfull. Det är snart november och fastän han bara badar när det är varmt vill han gärna följa med som sällskap. Kanske åker vi i helgen.