Av Johanna Nilsson
Min man och jag befinner oss på Kattstallet och ska välja ut en katt som ska få ett nytt hem hos oss. Det är inte lätt men så tittar jag in i ett par guldgula ögon bland mörk päls och flyttas tillbaka i tiden.
Det var en sommar i början av nittiotalet. Vi hade hyrt en stuga vid en sjö i Värmland där vi skulle bo i fyra veckor. Jag var tio år, min syster Lisa åtta och vår gaphals till lillebror Simon var två månader. Simon hade kolik och våra föräldrar var alldeles uttröttade.
När vi kom fram satt till vår förvåning en svart katt på farstutrappan, som om den väntat på oss. Den lät sig klappas av våra ivriga händer, kisade och spann. Sedan följde den med in när vi bar resväskor och ryggsäckar, matkassar och leksaker.
– Ut med dig! ropade mamma och klappade i händerna. Katten tog ett språng men gick sedan makligt över gräsmattan.
Morgonen därpå kom den igen. Den är nog hungrig bestämde vi och gav den filmjölk. Pappa skällde på oss.
– Nu blir vi aldrig av med den!
Jag och Lisa gav katten fil varje morgon och några dagar senare packade mamma upp en kartong med torra kulor som katten glatt knaprade i sig.
– Det var extrapris, sade hon till pappa.
Katten var ingens så vi kallade den bara Katten. Bonden som vi hyrde stugan av hade inte sett den förut. När mamma satte upp en lapp i affären i byn var det ingen som hörde av sig.
– Ja ja, sade mamma. Den får inte vara inne på nätterna och inte vara nära bebisen.
Dagarna gick. Jag och Lisa lekte med Katten, drog snören och papperstussar framför nosen på den och bråkade om vem som skulle hålla och bära. Ibland fick den nog av våra ömhetsbetygelser och försvann. Vi ropade och lockade. Sedan satt den där på trappan igen och jamade uppfordrande. Vi förlät den alltid. Eller om det var Katten som förlät oss?
På kvällarna skrek bebisen som värst. Mamma gick runt med Simon i bärsele i stugan. Runt, runt. Jag, Lisa och pappa tog den lilla båten och rodde ut på sjön och metade. Där hördes skriken lite mindre.
Men en kväll var det tyst när vi kom tillbaka. Då såg vi att katten låg i babysittern hos Simon och att hans små fingrar var intrasslade i pälsen och båda sov. Pappa försökte försiktigt flytta katten.
– Låt den vara, för Guds skull, viskade mamma till oss där hon låg på kökssoffan.
Efter det hade Katten sin givna plats intill Simon när han hade ont i magen.
Till sist var semestern slut. Kvällen innan avfärd berättade vi glatt för Katten att den skulle få följa med oss. Den låg och sträckte på sig och vi klappade den mjuka pälsen. Som vanligt släppte vi ut den för natten och såg den gå i väg mot dungen. Ögonen lyste i den sista kvällssolen.
Morgonen därpå kom inte Katten till sin frukost. Vi packade och städade stugan men den syntes inte till. Vi letade i skogen och nere vid sjön. Tittade in i gluggarna i grunden om den fastnat någonstans. Mamma frågade hos bonden men nej, ingen hade sett Katten. Till slut var vi tvungna att åka.
Trettio år senare säger jag:
– Vi tar den svarta.
Och jag åker hem med en katt.