Klar skogsluft

Av Elisabeth Björk

Som att åka nedför i en bergochdalbana. Eller som när hon var barn och hennes moster gasade upp så bilen flög över guppet på vägen ut till sommarstället. Exakt samma känsla kände hon nu. Som att hjärtat behöll sin exakta plats, men kroppen bytte positionen, så att hjärtat plötsligt svävade fritt. Tyngdlöst. Utan att slå. Någon sekund, kanske inte ens det, varade känslan. Sen var hjärtat tillbaka på sin plats och började slå igen – lite snabbare, som för att ta ikapp det förlorade slaget.

Hon tänkte ofta på den där känslan. På hur hon och hennes kusin i baksätet på mosterns bil hade skrattat och fnissat, bett mostern att backa tillbaka och köra över guppet en gång till. Hur mostern hade skrattat, backat, och kört över guppet igen. Ibland varit den första i bilen som sagt ”nä ungar, det där gör vi om en gång till” och backat tillbaka. Gasat upp. Låtit bilen fara fram, som att den flög fritt. Och hur hon vetat att mostern levde ett roligare liv än andra vuxna. Att hon skrattade mer. Hade roligare än andra vuxna. Hade lite av det där som hon och hennes kusin hade men vuxna saknade. Att kunna ha roligt. Och hur hon velat vara en sån vuxen. Som tycker om det tyngdlösa hjärtat. Som letar efter det. Söker upp det.

En känsla hon nästan aldrig kände längre. Och helst undvek. Hon gick inte ens nära några karuseller. Aktade sig noga för höjder. Hade ingen ambition att testa det nya äventyrsbadet i Karlstad. Ville inte hyra en moped i Thailand och utforska någon obebodd ö. Hon har blivit en sådan vuxen som är helt och hållet ospännande för barn. Hon kör inte snabbt över gupp. Hoppar inte studsmatta med syskonbarn. Skrattar inte hejdlöst. Bara tanken på det gör henne rastlös och lite illamående. Men ändå. Där var det. Det tyngdlösa hjärtat. Och det känns fortfarande spännande. Livsgörande. Som att hon verkligen lever. Starkare.

Hon släppte hennes hand, harklade sig och pekade med handen snett bakom sig.

– Vi har ett pentry där borta, vid skrivaren– där finns ett kylskåp som du kan lägga matlådan i. Innanför finns matrummet där vi fikar och äter lunch. Jag ska visa dig stallet, ställ in lådan och kom ut sen det är rakt över gården bara.

Vian log och gick åt det håll Jenny pekat mot med snabba steg. Jenny kollade efter henne, drog efter andan och skyndade ut på gården och bort mot stallet. Det var mycket att göra idag. Två konferenser och i helgen var det bröllop. Hon kostade på sig att en kort paus innan hon gick in i stallet, kollade ut över Klarälven som ringlade sig fram med solglitter som bländar, ståtliga träd på höjden bortom älven. Varför skulle man vilja åka till en obebodd ö i Thailand när man enkelt kan kliva rakt ut den värmländska skogen och dra djupa andetag av frisk, klar skogsluft? Jenny kunde inte förstå det. Hon tänkte på Vians bruna ögon och varma leende och kände hjärtat bli tyngdlöst igen. Det däremot var en känsla hon förstod att man ville uppleva.