Knytnävar i ögonen

Av Peder Kaldal

Tältet luktar konstigt, men pappa säger att det går bra att använda.
Bara det får vädras lite.
Varför luktar det konstigt, undrar jag.
Pappa tittar på mig och tar ett djupt andetag.
– Förra året, när vi gick längs med Klarälven. Det regnade och jag tog inte upp det i tid när vi kom hem. Jag vet att du minns. Du berättade för mig om trollen. Om vikingarna. Om du tänker…
Pappa vänder på huvudet. Tittar bort.
Han vet att det inte fungerar så. Men jag säger inte det, jag säger något annat. Och ljuger.
– Jag minns.
Pappa tittar på mig. Ler. 
Jag ler tillbaka. Och gråter.
Knyter händerna, trycker in dem i ögonen. Hårt. 
Det gör ont, men snart gör det inte ont mer.

Mamma stryker håret på mig, ber mig sluta. Men vet att det inte biter.
– Ska vi åka till stenen? Du vet stenen där du berättade att Fröding brukade sitta. Vill du sitta där en stund?
Det vill jag inte. För stenen säger mig ingenting. Det jag vill är att komma ihåg. 
Jag vill minnas vad jag sa om trollen förra sommaren. Jag vill minnas vad jag åt i går.

Mamma viskar till i pappas öra. Han gråter.
Jag gråter och får ont igen. Dom pratar med mig.
– Vi kan strunta i tältet. Vi kan bara låta tiden gå, om det känns bättre.
Jag svarar inte. Vill ha ont så länge jag kan. För snart går det inte mer.

Pappa tar mig under armarna, mamma tar benen. 
Köket luktar kokos och jag tror jag minns något. Men det kan inte stämma.
– Vill du lyssna på något?
Jag skakar på huvudet. Ber dem prata. Inte med mig. Med varandra. Så jag kan lyssna.

Jag är 22 och jag har precis lärt mig att dö.