Av Helene Tivemark
1931. Någonstans på den Värmländska landsbygden
Ytterdörren åkte igen med en smäll. Ångorna från kvällsgröten blev till snöyra ovanför tallrikarna och barnen runt bordet huttrade till. Ost-Johan stampade av sig snön, hängde upp ytterrocken, stegade in i rummet och satte sig med ett brak på den enda tomma stolen.
”Nu ska vi flytta”. Hans röst var karg. ”Igen. Jag har fått plats på en gård nere på Värmlandsnäs. Vi far i övermorgon”. Alla var tysta. Alla, det var de tolv barnen, mor Elisabet och så Ost-Johan då. Ingen visste hur han fått sitt namn.
Knut, fem år gammal, var näst yngst av pojkarna i barnaskaran. Ikväll stod potatis, smör och rovor på bordet och Knut utbrast entusiastiskt:
”Åååh vad gott mamma!”
Ost-Johans stora smutsiga näve kom farande som ett skott över bordsskivan och örfilade Knut så hårt att han halkade ner på golvet med en dov duns.
”Men så håll tyst då unge och ät!”
Att vara statarbarn var ingen dans på rosor. Långt därifrån. Men familjen hade tak över huvudet och kunde äta sig nästan mätt åtminstone två, ibland tre dagar i veckan. De fick lite mjölk och smör från husbondens kor, några ägg från hönsen, potatis och lök från landet. En gång, när en av godsets suggor fått ovanligt många kultingar, så hade familjen fått ta en. De födde då upp den på allt de kunde hitta och aldrig hade väl husbonn’ var’t så ilsk’ som när han upptäckte att statarnas enda gris var fetare än alla hans egna.
När grisen så slaktats och familjen tagit tillvara på så mycket de kunnat så sålde de resten innan husbonn’ kunde göra något åt det. För pengarna köpte de skor och för att spara på skorna så länge som möjligt så fick Knut och hans syskon gå barfota från maj fram till långt in på hösten. Vissa höstkvällar när barnen skulle driva in korna för att mjölka dem så hade frosten redan hunnit formas på marken. Men Knut hade kommit på något så bra: Om man hittade en färsk koruka på ängen eller vägen så kunde man ställa sig i den med de bara fötterna någon minut eller så. Det värmde minsann så gott, brukade han med säga med sitt stora, smittande leende.
År 2031. Fortfarande på den Värmländska landsbygden
Ladugårdsgaveln lyste varmt orangeröd i kvällssolen och i hagen betade några sällsynta kor på vad som såg ut att vara riktigt saftiga grästuvor. Smörblommor stod utspridda i små drivor över betesängen och bortom skogsdungen skymtade en vik av Vänern. För en förbipasserande tedde sig stället mycket vackert. Benjamin betraktade stillsamt det som hundra år tidigare under en tid varit hans farfar Knuts hembygd. Han tänkte på kriget, på att om deras el- och mobilnät slogs ut skulle människors tillgång till pengar vara borta, kontanter fanns ju inte heller längre, och de skulle alla inom ett par veckor kastas tillbaka hundra år i tiden. Det hade han läst på nätet i morse. Hundra år. Han tänkte på sin farfar och greppade omedvetet mobilen i fickan.