Av Fredrik Siwmark Carlsson
Tallar tornade upp sig mot himlen runt omkring oss. Majestätiska, men kusliga, för vägen blev smalare ju djupare in i skogen vi kom, som om skogen försökte sluka oss. Molnslöjor uppenbarade sig till slut på båda sidorna om vägen, och en bit längre fram reste sig staden, en oas intill Vänerns glimrande skönhet. Naturens grönska var på väg att förmultna, trött på det liv som sommaren innebar. Du tyckte om hösten. Du sökte tröst i de tidiga skymningarna och de stilla morgnarna. Varje år, när hösten anlände, sade du att du var hemma igen. Jag vågade aldrig fråga, om du var hemlös resten av året.
Låten jag spelade under den långa bilfärden var du, om musik kunde ta form av en människa. Det var den du sjöng drucken, och den du skränade i duschen. En kväll, du sjöng då också, kramade du Universitetshusets pelare. Du var så full av kärlek, så okontrollerbart förälskad i livet, och ville visa din vördnad till den vackra arkitekturen. I det ögonblicket var du odödlig, och jag älskade dig så.
“Följ skyltarna mot Stora Skagene, och fortsätt därefter tills du kommer till Takene,” sade du, och fnissade åt att det rimmade. Vi var nitton och hade aldrig lämnat Skåne innan, åtminstone inte på det sättet. Bara du och jag, utan tankar på någon hemresa. Det dröjde dock inte länge innan saknaden av mammas mat och barndomsrummets trygga skrymsle fick oss att återvända hemåt, men i några dagar drack vi av frihetens sötma, och njöt till fullo av berusningen.
Nu stod vi där igen, tio år senare, på Kråkhallsuddens spets med horisontens grå filt utbredd framför oss. Då, unga och nyförälskade, skrattandes åt varandras skämt om kråkorna som gett namn åt platsen. Nu skrattade ingen av oss, allra minst jag. Varsamt lyfte jag på urnans lock och lade ned det på berghällen. Jag tog några steg ut mot vattnet, noggrann med var jag satte fötterna på de glatta stenarna, och stannade upp på den yttersta stenen, precis där vattnet började. Vågorna böljade och klättrade över kanten där de sköljde över mina skor. En flock tranor flög förbi ovanför oss, på väg söderut från sin traditionsenliga dans. Många gånger förut hade jag hållit dig i min famn, men den här gången var annorlunda. Den här gången, var du fri från vånda, utan sår. Jag vände på urnan, lät vinden fatta tag i askan, och såg luften färgas ljus. Efter alla dessa år, när du nu vecklade ut dina vackra vingar, såg jag dig äntligen sorglös. Som tranorna i skyn flög du högt över Värmlands hjärta, och försvann bortom uddens drömska tallar, på väg mot ett annat liv.