Av Maria Olsson
Hon hade tagit cykeln in till stan för att återuppliva gamla minnen. Regnet hängde i luften och kaffedoften var extra påtaglig just idag, trots att det var söndag. Höstluften var krispig och vattenångorna steg från älven. En ambulans hördes i den annars tysta staden. Någonstans skällde en hund, men hon kunde inte se den. Karlstad var på väg att vakna.
Genom att besöka platser som betytt mycket hoppades hon kunna komma ihåg dem längre även om hon var medveten om att sjukdomen gradvis skulle ta över. Aldrig tidigare hade hon hört att symptomen kunde komma så tidigt. Det hade börjat med borttappade nycklar och mobiltelefoner, att hon inte förstod vad hon gjorde i ett rum eller vart hon var på väg med bilen men nu glömde hon även vad barnen berättat för henne. Lika långsamt som sjukdomen smugit sig på, lika snabbt kom nu smällen.
Hon flög av cykeln och landade på rygg. Det högg till och sedan blev allt svart.
Som i en film spelades sekvenser ur hennes liv upp. Hon och vännerna från studietiden på Kåren och på Jäger. På studentskivor. Sjungandes ”En värmlandspöjk” och andra icke barntillåtna låtar. De hade dansat och haft kul. Röken hade varit tät inne på discona som var fyllda av ungdomar. På ställen som inte längre fanns. Den uppstoppade vargen på Jäger var nu placerad på stadsbiblioteket. Det var framför den han kysst henne för första gången.
Mariebergsskogen blev nästa stopp, på den tiden en nöjespark med karuseller dit de gått på en av de första dejterna.
Tillbaka i stan såg hon sin mans frieri på restaurangen hon älskat. De hade ätit en ljuvlig skaldjursgryta och han hade beställt in champagne. Knuten hon känt i magen över hur det skulle gå resten av månaden byttes ut till fullkomlig lycka då hon insåg att det skulle vara de två för alltid. Med ögon bara för varandra hade de knappt reagerat när de övriga gästerna applåderade. Han som avskytt att stå i centrum. Den restaurangen hade vält i vattnet och var nu för alltid borta.
Nästa stopp var Sandgrund där Sven-Ingvars spelade, eller i alla fall blev spelade av kvällens band, och de buggade tillsammans. Det var mest äldre som var där, men tyckte man att det var kul att dansa och tyckte om dansbandsmusik var det där man skulle vara. Nu var det ett konstmuseum.
Vidare satt hon i köket hemma med sin man och sina barn. I bakgrunden spelades ”Sången om Värmland” och barnen sjöng med.
I den sista sekvensen satt hon återigen med sin man och sina barn i köket och såg att de pratade. Något pep i bakgrunden, var det brandlarmet eller frysen som någon återigen stoppat in för mycket i? Hon försökte lista ut var ljudet kom ifrån men plötsligt såg hon dem på allt längre avstånd och pipandet blev ännu skarpare.
”Hon är tillbaks!” ropade någon.
Det tog en stund innan hon lyckades öppna ögonen och insåg var hon var. Huvudet värkte och känslan av att någon dragit henne genom en mangel var påtaglig. Ändå drogs den ena mungipan automatiskt uppåt, nu hade hon verkligen fått återuppleva gamla minnen.