Av Lisa Hamdan McConnell
Längs spruckna trottoarer,
i en sovande stad,
med gryningen i ryggen
och fickorna fulla med tid.
Ett hjärta med ojämna kanter,
i säkert förvar bakom murar
byggda av brända cd skivor.
Luften är klar,
försommaren är vacker,
och vid E18 börjar världen
Du och jag på cykel upp mot Rävåsen.
Din jacka luktar rök och sommarnatt.
Upp över staden,
så högt det går.
Vi måste få luft mellan oss och småstadslivet.
I horisonten slingrar motorvägen.
Bort från småstadens lugn och rutiner.
Måste se att den finns där,
vägen ut,
till världen bortom skogen.
Högt över staden är nattluften varm.
Vi slänger cyklarna i gräset vid lekparken.
Lägger oss på rygg i det höga gräset under kanonen.
Ljudet från motorvägen studsar rytmiskt mot oss.
Och pulsen från vägen blir vår.
Jag tar din hand och så är vi ett med världen utanför.
Tar fart.
Hoppar på.
Mina händer greppar hårt i din jacka,
och vi flyger fram över trasig asfalt.
I den varma sommarnatten,
lever vi ett helt liv mellan raderna i vår berättelse.
I det ögonblicket,
när nattvinden sluter sig kring våra kroppar,
lever vi för alltid.
Staden balanserar mellan slätten och de djupa skogarna.
Det är här drömmar föds.
I frusna åar vid järnvägsspår utan bommar.
I dammet från mopeder som slirar en kylig solnedgång i april.
Det är här längtan gror.
I industrihallarnas bruna toner.
Bland skorstenar och metall, till doften av lindar.
Den här staden är tysta nätter.
Mjukt ljus över sjön.
Boforsskylten som en fyr i natten.
Stenar som slår mot fönsterrutor.
Min första lilla del av världen.
Bort var alltid målet.
Ett liv väntar bortom bergen.
Dimman över granskogen håller ett fast grepp om min arm.
Så att jag står stadigt ute i världen.
Skogen ska bära din sorg.
Sänka den djupt i svarta vatten.
Luta ditt huvud mot en barr doftande stig,
och sjung för natten.
Jag cyklar Sysslomansgatan fram,
från nationerna hörs ett mjukt sorl ut i sommarnatten.
Jag möter unga människor som är påväg ut.
Dom bär sin längtan som mantlar som flyger fritt i vinden
och lämnar efter sig ett spår av hopp och liv.
Jag cyklar mot Luthagen.
Jag är påväg hem.
Det är här jag bor nu.
Långt bort från de djupa skogarna.
Ute på den öppna slätten.
Och jag saknar granskogen som bugar sig i vinden.
Stigar som inte längre finns.
Snigelstaden utanför gammelmormors grind
och pulkabacken på Baggängen.
Det är här jag bor nu.
Med en ständig längtan efter Värmland i hjärtat.