Lön för mödan

Av Mathias Jansson

I trakterna kring Gunnarskog bodde en skogsägare. Han hade två söner. En sommar körde han ut sina söner, som då var åtta och nio år, till ett stort kalhygge och berättade att de under sommarlovet skulle plantera gran här. Sönerna fick slita från tidig morgon till sen kväll. Deras far hade dessutom besynnerliga idéer om hur plantorna skulle placeras. Varje dag fick de lappar med olika mönster som berättade hur de skulle plantera granarna. Sönerna led och förbannade i tysthet sin stränge far. När de vågade klaga så skakade gubben bara på huvudet och sa: 
– Tänk att det är er framtid som växer här pojkar.
När sönerna var 19 och 20 år gamla dog plötsligt deras far. Äntligen tänkte de, får vi vår frihet. Vi kan sälja gården och skogen och göra vad vi vill med pengarna, men så fel de hade. För i testamentet hade gubben skrivit att gården och skogen inte fick säljas på 20 år, inte heller fick skogen avverkas under den tiden. Bröderna hade inget val än att stanna kvar till fristen löpte ut. Det blev 20 långa, slitsamma och fattiga år. Men så kom äntligen dagen då villkoren i testamentet upphörde. Genast började bröderna göra upp planer. 
– Det första vi gör, sa den äldre brodern, är att vi avverkar den förbannade skogen som vi blev tvingade att plantera när vi var små. Jag hatar den skogen. Den är upphovet till allt ont i våra liv.
Den andra brodern höll med, för även han hatade den skogen. De började avverka skogen, men på den andra dagen såg de en helikopter som cirkulerade över dem. Efter ett tag började helikoptern leta efter någonstans att landa och hittade till slut en äng en bit bort. Bröderna gick bort till helikoptern för att se efter vad som det var frågan om.
Helikopterpiloten mötte dem och frågade med detsamma.
– Är det ni som äger skogen som ni håller på att avverka?
– Ja, hurså undrade bröderna?
– Har ni sett vad det står?
– Står? Vad menar du? undrade den äldre brodern.
– Ni måste följa med upp. Ni kommer inte tro det om ni inte ser det med era egna ögon.
Något tveksamma klev bröderna in i helikoptern som lyfte och cirkulerade runt hygget innan piloten pekade ner mot marken och sa:
– Ser ni nu?
Bröderna kikade nyfikna ut genom fönstren. De såg ner på skogen och från luften kunde de se att granarna bildade olika mönster. Mönstren var bokstäver och när de stavade sig igenom texten löd den:
Mina kära söner. För ert slit och möda skänker jag er 50 kilo guld som jag har grävt ner vid…
Och där tog texten slut för det var den delen av skogen som bröderna redan hade avverkat. De hade nu gått så vårdslöst fram i skogen att stubbar och mark hade plöjts upp så det var helt omöjligt att veta hur träden hade stått och hur slutet på meddelande löd.
Ja, om bröderna inte är döda vid det här laget, så går de nog fortfarande omkring där på hygget och försöker flytta omkring gamla stubbar och minnas hur de planterade de där granplantorna som skulle bli deras framtid som deras far lovade.