Midsommarnatt

Av Maria Larsson

Midsommarnattens ljumma vind smeker min kind. Lättsamt dansar den i björkkronornas nyvunna grönska och spelar i löven så att de näst intill ohörligt viskar mitt namn. De ber mig komma till dem, beundra deras smäckra stammar som i den aldrig riktigt mörka sommarnatten lyser vita. Min hand rör dem, en efter en medan jag passerar dem. Jag känner hur en aning av den oändliga kraft som de vackra träden har inom sig letar sig över till min hand, ut i min kropp. Min rygg blir rakare, hjärtat slår aningen stadigare och luften i lungorna verkar räcka längre än tidigare. Björkarna står där stolta och trygga med sina vindlande rötter stadigt utbredda i marken, ett nät av trygghet som söker sig framåt i den fuktiga myllan. Inte ens de starkaste höstvindar rår på dem.

Skogen lockar mig vidare in till sig, bort från de friskt doftande björkarna och det daggvåta gräset i dungen. Här radar granarna upp sig i tystnad. De reser sig högt upp mot himlen, mäktiga men vänliga. Mina sinnen säger att hos dem är jag trygg. De lovar att i det dunkla rum som bildas under deras täta trädkronor finns ingenting att frukta. Träden har byggt ett fort, vaktat av den urkraft som en gång väckte grönskan ur de oändliga haven. Ännu har ingen kraft på denna jord varit så mäktig som henne. Nu finns hon överallt omkring mig och bjuder in mig till hennes allra vackraste salar. Bara den som ser hennes skönhet och förstår hennes oändliga värde får komma till henne denna magiska natt.

Mina steg på den försommarfuktiga mossan är ljudlösa och nästan svävande. Här finns inga stigar och här behövs heller inga. Den mjuka mattan breder ut sig över mark och sten. I hundratals år har den fått växa under de stolta granarna för att bära mina bara fötter framåt denna stilla midsommarnatt. De enda spår mina steg lämnar efter mig är den doft av mo och mylla som stiger upp från den nytrampade mossan. 

Mina fötter bär mig framåt, genom den djupa skogen utan någon hast. Det sägs att midsommarnatten är kort, men det känns som jag har all tid i världen på mig. Här i de gröna salarna står tiden stilla, här finns bara jag och de väsen som respektfullt har skogen som sin hemvist.

Jag förstår att jag kommit fram till den lilla tjärnen innan jag egentligen sett dem. Jag har skymtat älvornas dans mellan trädstammarna på håll. Som en mörk spegel breder vattenytan ut sig, ibland glasklar, ibland delvis dold av mjölkfärgade stråk av dimma. Jag lutar mig mot en stadig stam. En värme letar sig in genom min tröja mot min rygg. Här är jag välkommen att vila mig, här är jag trygg. Jag beundrar naturens skådespel, de ljusa älvornas graciösa dans över den mörka vattenytan. Mina ögon följer dess rörelser till det att mina ögonlock sakta faller ihop. Det allra sista jag uppfattar innan jag låter kroppen vila är den tunna vindens smekning mot min hud, som en viskning, god natt min vän, hos mig är du trygg.