Av Susanne Gorne
”Jag heter Susanne och jag är sex år och jag bor hos min mormor och morfar och de har en hund som heter Pål och min morfar är veterinär!”
Min informativa sång ljuder över nejden, där jag står barfota på en liten bergknalle, rakt under den enorma kraftledningens spretiga metallben. Det hörs ett svagt surr från den, som om den vore en jättelik insekt. Mitt solblekta, tjocka hår står ut i två ojämna tofsar. Myrorna ilar över mina bara fötter, stressade att få lägga ytterligare en våning till sitt hus av barr. Det doftar av eneträ och kåda från den ångande skogsmarken.
”Och jag bor i Stockholm” lägger jag till. Kan ju behöva klargöras. Vi befinner oss ju trots allt i Bergvik, utanför Karlstad, och det är långt hemifrån.
Mitt tonsatta föredrag är ett spontant projekt och jag har inte direkt funderat på om någon kommer höra mig eller inte. Men det är det någon som gör. Tant Tilly finns bara ett stenkast bort, hon ligger på knä i sin rabatt och rensar ogräs och hon hör vartenda ord. Ett roat leende leker i hennes mungipa och hon lägger informationen på minnet. När jag några dagar senare strosar förbi hennes hus, bjuder hon in mig på saft med smörkrämskex. Det blir början på en lång sommarvänskap som ger mig och brorsan en fantastisk möjlighet att maxa sommarlovet, eftersom det ligger högar av Kalle Anka-tidningar på husets vind.
Morfar är förbi pensionsåldern, men arbetar fortfarande då och då. Han äger en telefonsvarare och det är det modernaste vi sett. Svarsmeddelandena börjar alltid på samma sätt: ”35153, veterinär Smedbergs automatiska telefonsvarare. Veterinären är anträffbar igen onsdag klockan åtta”. Det går inte att tala in något, bara lyssna. Och vänta tills det blir onsdag, hur bråttom man än har med att få sin katt kastrerad eller sin hund tandstensbefriad.
En gång har morfar glömt slå på telefonsvararen och blir tvungen att gå in och svara, mitt i en viktig fotbollsmatch ute på gräsmattan. Det är två lag som spelar. Brorsan är Italien, morfar Sverige. Det är sextio års skillnad mellan de båda spelarna och spelet har varit ganska jämnt. Men telefonavbrottet gynnar Italien, som hinner göra fjorton mål innan morfar kommer ut igen.
Sommarveckorna i den gula femtiotalsvillan i Bergvik är himlen. Vi spelar kort med mormor och morfar på kvällarna, vi får frukostflingor med socker i på morgnarna. Vi följer med och handlar i affären i Våxnäs och får varsin peng att stoppa i tuggummi-automaten. Ut kommer stora, hårda tuggummi-bollar i bjärta färger. Vi har fri tillgång till norska buhunden Pål, Värmlands snällaste. Enda gången Pål ger skall är när någon av oss råkar trampa honom på svansen. Och som grädde på moset kan vi göra utflykter till Tilly och Tore. Och serietidningarna.
Nu läser jag på Wikipedia att Bergvik inte längre är en egen småort, utan har växt ihop med Karlstad. Mormors och morfars hus är utbyggt och Våxnäs förändrat. Tilly och hennes man Tore är för länge sedan bortgångna. Men våra minnen av somrarna i Bergvik lever.