Av Cecilia Asp
– Längtar du hem?
Den frågan får jag ofta. Jag inser alltmer hur mycket jag pratar om vart jag kommer ifrån. Det var i Värmland jag gjorde mitt första mål i fotbollen och träffade min första sambo. Det var där min förkärlek till hockey planterades och det var där jag gjorde min första rotfyllning. Värmland grundade min plattform. Värmland gav mig vässade armbågar. Värmland har gjort mig till den jag är idag.
Om jag träffar nya människor så tar det bara några minuter innan jag har delat med mig vart jag kommer ifrån, vart jag är uppväxt. Jag kan också garantera att jag gör det med huvudet högt och en sträckt hållning. Jag är stolt över mitt ursprung.
Jag vet inte varför jag längtar hem så mycket. Jag flyttade till en ort som jag inte kände till. Till en plats där jag skulle göra karriär. Jag hade fått det perfekta jobbet. Drömmen hade slagit in men tiden gick och jag blev inte lyckligare. Nya vänner uteblev. Jag blev befordrad på jobbet men det fanns inget bot på min ensamhet. Inget kunde kväva känslan av att längta hem till Värmland.
Jag ångrar att jag flyttade från Värmland. Mycket. Dom enda och verkliga vännerna jag har bor ”hemma”. Dom som fanns där. Dom som jag tjafsade med men alltid hittade tillbaka till. Kanske skulle det aldrig bli detsamma att flytta hem igen. Värmland har utvecklats med en ny puls och jag skulle kanske känna mig ännu mer strandsatt än någonsin. Att vara vilsen i något jag redan känner till men har förändrats. Men jag kan inte andas. Jag drunknar. Får ingen luft. Det börja sakta bli klart för mig att jag måste vidare och kanske är vidare till Värmland.
Det spelar ingen roll hur många som frågar om jag längtar hem. Svaret är enkelt. Home is were the heart is och mitt hjärta tillhör Värmland.