Av Simon Sjögren
Ålderdomen hade varit en smygande plåga för Ruth. Simons mormor som en gång i tiden tyckts kunna flytta berg och dalar gick nu sakta fram bland träden. Att åka och plocka bär hade alltid varit deras gemensamma intresse. Men när han ringt sin mormor hade hennes tveksamheten denna gång trängt igenom.
”Jag vet inte om jag orkar.” Sinnet var skarpt men kroppen bruten. Det senaste året hade de spindeltunna fingrarna på något onaturligt sätt blivit ännu tunnare. Håret än mer snövitt och de bärnstensbruna ögonen tröttare. Det slet att vara gammal men Simon ville inte acceptera det som ett slut.
”Jag hjälper dig och vi tar det som det kommer”. Tillsammans lämnade de den pulserande gränsorten bakom sig och försvann in i det vidsträckta värmländska landskap som alltid varit deras tillflyktsort.
Längs vägen passerade de platser som för Ruth var kära minnen. Som så ofta förr berättade hon och genom detta avslöjades bitar av det förflutna Simon önskade veta mer om. Hur skulle han kunna minnas alla namn, platser och personer som band ihop honom med mormor och därmed med det förflutna? De stannade till vid det gulmålade missionshus, väl dolt på en kulle och omgiven av taggiga träd, som betytt så pass mycket för Ruth. Där hade hon tillsammans med familj och vänner firat, sörjt och samlats. Simon mindes den sista gudstjänsten innan missionshuset stängts igen för gott. Genom hennes ord i predikstolen hade han fått se en ny sida av mormor. Hennes djupt rotade tro var inte filosofisk eller något hon behövde skylta med. Istället var det den tysta bönens tro och redan som liten lärde hon honom orden Gud som haver barnen kär, se till mig som liten är.
Minnet av mormor som mötesledare i missionshuset, som den som välkomnande alla och avslutade med bön stod i kontrast mot den osäkra varelse som han nu körde ut till blåbärsriset. I hennes knä vilade en låda. Där under det lilafärgade locket väntade nygräddade våfflor. Med en skamsen blick ner mot sina knän ursäktade hon sig.
”Jag får se hur mycket jag orkar.” De stannade till vid en liten sjö, en av många där Ruth som barn av 30-talet badat om somrarna. Som om hon var en ömtålig porslinsfigur fick hon hjälp ut ur den låga bilen.
”Vi plockar det vi orkar”, försäkrade Simon. Sedan gick de sakta över den jordiga vägen och upp bland träd och blåbärsris. Med hjälp av Ruths erfarna blick fann de snart blåbär där först inget synts till. Tiden flöt samman och de fyllde inte bara en utan flera lådor med de mörkblå bären. Rädslan över att hon skulle snava till och slå sig gjorde att Simon först inte gick mer än några få meter bort. Snart insåg dock både han och Ruth att det hela gick bra. Även om hon närmade sig livets slutspel gick den gamla kvinnan på stadiga ben. Efter hennes död ett halvår senare skulle Simon tacksamt minnas deras sista, fantastiska dag i de värmländska skogarna. När turen var över tittade Ruth på sitt barnbarn och sa med lika delar glädje som överraskning.
”Jag klarade det.”