Minnen

Av Annika Westerholm

Natten hade varit kall, på fönstren syntes mönster av frostnupna isblommor, där utanför ett tunt täcke av snö, havrekärven domherrarnas näste. Solen trängde fram mellan granarnas grenar, allt så tyst i de värmländska skogarna, ett skådespel utan röster. 

Doften lockade ner henne till undervåningen, värmen strålade emot, kärleken likaså. Därinne i köket ett hav av kanelbullar, koppar fyllda av knäckta ägg, pärlsocker över bordets yta. Hennes mormor med sina rosiga kinder, sjalen knuten i nacken, glädjen och lyckan att få se sitt barnbarn, hennes morfar med sitt tandlösa leende, stoltheten över henne, ”stordotra”. 

Allt så levande, verkligt. Hon blundade och njöt, öppnade sina ögon åter igen, solen var nu borta, värmen likaså. Minnena av det förgångna hade spelat henne ett spratt. Hon stod nu där själv i stugan, frusen, nedstämd. Inget var sig likt och skulle så inte heller bli. Idag var dagen inne, stugan skulle säljas, minnena blekna bort, flagna av som gammal målarfärg. Huset nu endast ett tomt skal, en kropp utan själ. 

Ett ljud utanför fick henne att vakna till ur sina dystra tankar. Ingen var ännu väntad, från köksfönstret syntes ingen bil, inte heller några spår i snön. Hon sköt upp ytterdörren försiktigt, kikade ut och där en bit bort på kullen stod ett får och bräkte. Grannens stängsel måste återigen gått sönder, tänkte hon högt för sig själv. Precis i samma stund syntes en skepnad bakom fåret röra sig, ögonen blänkte till, det tog en stund innan hon förstod. Denna varelse hade aldrig hennes mormor och morfar fått se, trots att de bott ute i skogen hela sitt liv. Vargen!