Av Sandra Tjärning
När vi svängde upp på grusuppfarten såg man på högersidan den största rhododendron jag någonsin sett. Den var rund, bred och mycket högre än en vuxen man. Den skymde uthuset som min farfar byggt alldeles själv. På andra sidan grusgången fanns en onaturligt, fyrkantig, stor sten. En klätterväxt växte runt stenen så att när bladen var gröna och det var sommar bildades det en koja ovanför stenen.
Rakt fram, där fanns dörren. Dörren in till huset på Ekvägen 4 i Koppom.
Dörren som var av mörkt trä med gula glasrutor i rombformer. Den där dörren som man fick stänga försiktigt. Den måste ha saknat de där listerna längs karmen som skyddade mot slag, för när man stängde dörren, dånande det i hela huset och fönsterrutorna i dörren skallrade.
Inomhus luktade det mat. Farmor hade som vanligt börjat tidigt på morgonen med att skala en stor gryta med potatis och sett till att både potatisen, de hemmagjorda köttbullarna och den himmelska såsen blev klara precis när vi kommit fram. Farmor satt aldrig med oss andra vid köksbordet. Hon satt vid sidan av, vid en sidobänk i köket, beredd att alltid ge oss det vi behövde. Det spelade heller ingen roll hur mycket vi åt. Hon blev alltid lite besviken när vi sa att vi var mätta.
Min farfar satt alltid på samma plats i köket och när han inte åt eller ägnade sig åt fiske eller styckning så löste han korsord eller läste tidningen samtidigt som han släppte ut och in katten genom det lilla fönstret. När han löste korsord använde han en blyertspenna med en gummisnodd lindad i änden. Denna gummisnodd skulle alltså fungera som ett sudd. Jag har många gånger försökt kopiera detta och försökt använda mig av en gummisnodd som sudd, men har aldrig riktigt lyckats sudda ut något. Något annat, farfar alltid gjorde var att anteckna dagens temperatur i en liten fickalmanacka. Dag efter dag och år efter år antecknade han temperaturen i sin almanacka.
När vi rensade ur farfar och farmors hem öppnade jag köksskåpen. Där stod den såskanna som farmor alltid hade sin fantastiska gräddsås i. Jag tog försiktigt ut den och vände mig mot min kusin och vi log mot varandra i samförstånd. Såskannan fick följa med mig hem. Den var gjord av keramik i en intetsägande beige färg och betyder inte bara god sås för mig. Den andas barndom, lycka, frihet, fiske, mat, och allt annat som blivit mitt Koppom.
När jag idag ser på såskannan kan jag för mitt inre både se, höra och känna doften från farmor, farfar och huset i Koppom. Hos mig står såskannan högt upp på en hylla i köket. Den står på hyllan för att jag inte gör några såser. Mina barn kommer inte minnas några såser i såskannan. Mina barn kommer inte minnas varken såser, kannor eller Koppom. Såskannan kommer när jag lämnar detta jordeliv således bli en helt vanlig såskanna och förlora sin magi för alltid.