Fyra dikter av Charlotte Tollstén
Hospitalet
På Kristinehamns Hospital skrevs hon in
och där blev hon kvar
länge, länge
inte vid sina sinnens fulla bruk sa man
Kanske är det hennes ångest som också bubblar i mig
Jag bär hennes öde med stilla hand
jag lägger hennes hjärta mot mitt
jag gungar hennes bräcklighet till sömns
och jag säger
Anna,
du är inte ensam
för vi är alla vinden
och bäcken och gläntan i skogen
och vi kommer och vi går
och allt är precis som det ska
Mormor
Nina,
nummer nio i barnaskaran
liten
strävsam
och med ett bubblande skratt
Hon som lärde mig att gröten ska ha en smörhöla
Varje gång jag äter gröt gör jag ett hål med skeden
ett hål som fylls med en klick smör
som sakta får smälta undan
Och när jag äter min gröt går mina tankar till henne
hon som gav liv
åt hon
som gav liv åt mig
Den eviga återfödelsen toppad med smör
Pappersfolket
De som slet ut sina kroppar på bruken
Simmande
och lite lätt glidande tog vi oss fram i livet
ganska ovetandes om de som gått före
Vi var frukten av pappersfolket
Individer av blandad kompott
med särdrag och sendrag
och med pappersmassa inbäddad i systemet
Vi vände blad
vi vände papper
vi maldes ned
och vi slet ut oss
Även vi ett pappersfolk
Läkning
Hon väver ett täcke av kartan
som värmer
när mörkret tar vid
Namnen finns i hennes blodomlopp
som rörelser i ett vattendrag
Långsamt blir hon ett
med Frykens
och Byälvens utmynningar
Hon är fri
hon andas
och hon känner sig
lite mera hel