Natten till i morgon

Av Anna Nordström

Ute hade mörkret fallit och lagt sig som en filt över den annars så färgsprakande parken. Det var tyst och öde, som alltid vid den här tiden på kvällen. Visst att Sunne var en liten ort, men att det kunde bli så folktomt på vissa tider hade hon svårt att förstå. Själv trivdes hon som bäst nu. Det var i ensamheten hon hämtade kraft.

Hon satt på en bänk. Vilade. Tänkte. Kanske framförallt hämtade hon andan. Den kyliga luften bet tag i hennes kinder och hon riktigt kunde känna hur de blev rosiga.

Varje kväll denna vecka hade hon suttit där, på samma plats på den allt för luggslitna bänken intill det gamla äppelträdet. Nog för att hon hade flertalet äppelträd hemma på gården, men det var något visst med just detta. På något vis ingav det ett lugn.

Varje kväll på bänken skedde samma sak. Hon satt tills känseln hade förnummit sig från kroppen, tills hon kände att blodet nästan stelnade i ådrorna. 

Ändå trivdes hon i mörkret och i ensamheten. För i ensamheten var allt klart. Hon kunde existera. Då var inte allt förgäves.

I ögonvrån såg hon en gestalt närma sig från dunklet längs vägen. Det var en kvinna som kom gående. När hon hamnade under gatlyktans sken såg hon att kvinnan hade långt svart hår där lockarna dansade kring hennes huvud när hon gick. När kvinnan kom fram till bänken stannade hon upp. Utan att de såg på varandra satte sig kvinnan ner.

– Jag har iakttagit dig, sa kvinnan. Du har suttit här varje kväll. Jag har trott att du har väntat på någon, men du har alltid förblivit ensam.

Innan hon svarade slöt hon ögonlocken och tog ett djupt andetag. Den kyliga luften trängde in i henne och fyllde hennes lungor. Hon öppnade långsamt ögonen och möttes av en blick som borrade in i henne. En il trängde upp längs ryggraden.

– Jag har inte väntat på någon, sa hon. Jag kommer hit för att få frid.

– Jag förstår, sa kvinnan.

De satt båda kvar i tystnad. Minuterna passerade utan att de visste hur lång tid det egentligen hade gått. De bara satt där och andades. Ensamma. Tillsammans.

Borta vid horisonten kunde man börja ana att solen började vakna vid liv. Den annars så nattsvarta himlen började ljusna och dunklets skuggor började upphöra.

Kvinnan reste sig sakta upp från bänken och vända sig mot henne. Utan att säga ett ord böjde sig kvinnan fram och kysste henne.

Hjärtat började slå snabbare i bröstet. Läpparna som mötte hennes var varma och mjuka. Mjuka på ett sätt hon inte hade varit med om innan. Hon mötte kvinnan i kyssen och den kalla natten kändes plötsligt som en ljummen vårdag.

Kvinnan drog bort sitt huvud, log och gick långsamt iväg samma väg som hon hade kommit från.

Hon satt kvar på bänken. Tankarna virvlade i huvudet och hon undrade om kvinnan varit verklig eller inte. Kvar på läpparna satt en söt smak som inte var hennes egen.

Nu började solens strålar leta sig fram på riktigt. Hon reste sig från bänken och började långsamt gå. På stela benen haltade hon sig genom parken och hem igen. Hem till livet och till nästa kapitel.