Nattfärd i Fryksdalen

Av Erika Svensson

Det är en vacker natt. En sådan där natt hon minns från förr, från barndomens glada dagar. Vattnet ligger stilla och stjärnorna reflekteras i den spegelblanka ytan, visar henne vägen. Det är så här hon minns sina barndomsnätter i Fryksdalen. Vackra och bekymmerslösa som tavlor hämtade ur en saga. Givetvis förstår hon att alla kvällar omöjligt kan ha sett så här idylliska ut men hjärnan har en förmåga att försköna minnesbilder från platser en tycker om. Och det här, det har alltid varit hennes plats.  
Med långsamma tag, som för att inte störa den magiska nattfriden, ror hon förbi viken där hon tog sina första simtag. Hon kan än idag minnas stoltheten hon kände när hon för första gången höll sig flytande med hjälp av sina egna rörelser, samma stolthet hon även såg i mammas leende på bryggan bredvid. Det var från den bryggan som hon, pappa och lillsyrran provade lyckan med sina hemmasnickrade metspön. Mört och en och annan abborre blev det, den största fångsten ärades med att hamna på grillen medan småfisken blev till kattmat. Och längre därute brukade hon hjälpa pappa att lägga ut fiskenät. Ja, det här var verkligen hennes plats, så det är väl också passande att det är just här det ska ske.  
Hon fortsätter att ro, fylld av nyfunnen styrka från nostalgiska tillbakablickar. Månen är det enda vittnet till den hemliga nattfärden och inte förrän hon har nått den allra djupaste delen släpper hon taget om årorna, låter dem vila mot den gamla träekan. Det är dags. 
Ett frustande och pustande hörs över älven när hon samlar alla sina krafter för att lyfta det tunga byltet och försöka vränga det överbord. Han är tung nog som han är och stenarna som samsas i den väl omslutna säcken gör knappast uppgiften lättare. Det är tungt, men det går. Med tillräcklig vilja kan även en tanig liten kropp som hennes uträtta stordåd.  
Ett litet skri av lättnad undslipper henne när säcken med ett högljutt plums äntligen når vattenytan och sjunker ner mot botten. Vattenringarna som bildas av den livlösa kroppens resa ner mot mörkret får båten att vagga. Hennes flämtande andetag är allt som hörs och snart lägger sig tystnaden åter över skogen. Även vattnet blir till slut stilla igen, döljer alla spår av vad som just skett.  
I månens sken kan den färska blåtiran skymtas. Det är det senaste i raden av vittnesmål från hennes tillvaro. Resten är väl dolda under ett täckande lager av kläder, skador och sår som för länge sedan blivit till ärr på hennes nåldyna till kropp. Men det är över nu. Han ska aldrig skada henne mer. 
Med ett fast grepp om en åra i varsin hand börjar hon sakta ro tillbaka. En del av henne känner ett uns av skuldkänslor. Inte skuld som i ånger. Nej, snarare skuld över att ha svärtat ner denna magiska plats med ett sådant mörker. Men det är bara en liten del. En annan, mycket större del av henne känner något helt annat. En upprymdhet och en känsla av något hon inte har känt på många, många år. Frihet.