Nygatan, tre trappor upp

Av Louise Eriksson

Med vinden kommer den något beska, men ändock angenäma doften av rostat kaffe, så utmärkande för staden. Välkomnande och lockande, nostalgisk på sitt sätt. Som vore jag tillbaka i köket på Nygatan, tre trappor upp, där jag så gladdes över ynnesten att få koka morgonkaffet till min morfar varje gång jag kom på besök. 
Så jobbade jag efter devisen ”Rågade mått för att kaffet skall bli gott!” 
Så här i efterhand misstänker jag att mina kaffekokarförmågor som sexåring kan ha varit något överskattade. Men oavsett hur det var med den saken så belönades varje framburen frukostkopp med både leende och beröm.

Just frukosten var alltid något utöver det vanliga där på Nygatan, tre trappor upp. Skinka, korv, ost och marmelad, att lägga på kex och hårt bröd av olika slag. Framförallt så minns jag den kalla, skivade hackkorven som min morfar propsade på att vi skulle äta. Den var lite spännande, för hemma var ju korven alltid rosa. 
Mormor köpte alltid sin hackkorv på mataffären nere på hörnet. Just där i Haga tycktes allt finnas som man kunde tänkas behöva, och mer därtill. Damfrisör, pantbank och tandläkare, och icke att förglömma kinarestaurangen i änden av kvarteret. Och även om några av skyltfönstren med tiden fått byta namn och Hagatorget ändrat sin skepnad så lever minnena kvar. Jag minns hur vi vandrade gatan fram och tillbaka, tillsammans genom åldrarna, med säsongernas skiftningar i träden. Jag minns hur vi gick ned till slussarna och vidare ut till den strömmande, klara älvens vatten. Där den alltid leende solens strålar spelade i det virvlande vattnets dans. 

Och jag minns frukostarna från förr, på Nygatan, tre trappor upp.