Nytt fenomen i finnskogen

Av Martin Bärjed

Trots att det kräver att jag tyglar pennan hårt, beslöt jag att redogöra för min märkvärdigaste erfarenhet från tiden som reporter på tidningen Värmlandsbygden.
Ämnet frestar nämligen till spekulationer och här finns inte rum för det. Jag ska dock göra mitt bästa för att framställa det hela så sakligt jag förmår.

I alla händelser hoppas jag att min skildring ska framstå som ett prov på finnskogens egenart.
Finnskogen är för mig en kanalsluss till en annan föreställningsvärld. Till ett annat slags liv. Kittlande nära, likväl långt borta. Och om det som jag nu ska berätta nödvändigtvis måste inträffa, är det för mig rimligt att det inträffar i just finnskogen, i naturfolkets hemmamark.
Så låt oss färdas i den där kanalslussen.

Upp på finnskogen begav jag mig så snart jag fann minsta skäl för det. Jag skrev om finnarnas leverne, om skrömtet som hör den skogsfinska kulturen till.
Nu for jag småvägar fram till ett i granskogen inbäddat torp. Där försiggick tydligtvis något egendomligt. Jag hade måst lova min sagesman att inte namnge platsen. Mot bakgrund av det vittomtalade korset i marken vid Röjden som är ett populärt besöksmål, befarade torpets ägare besök i tid och otid. 
Om fenomenet i Röjden skriver författaren Torleif Styffe:
”Runt omkring korset växer gräs, medan det i själva fördjupningarna inte växer något alls – och inget har heller växt där i mannaminne.”
Det hade sagts mig att sällsamheten vid torpet med besked skulle överskugga den dylika i Röjden.
Nåväl. Vad det än rörde sig om fanns en historia att berätta.

Vid torpet tas jag varmt emot och förs till platsen.
Nog är det sant. Korset i Röjden framstår som blott en skiss av vad jag står inför här.
Till stöd för minnet tar jag fram artikeln. Torpägaren berättar:
”Det började 1984. Jag har ingen förklaring. Det kommer undan för undan.”
Jag tillfogar: ”Under snön har bilderna trätt fram för att blottläggas om våren. Det är som om marken har rämnat, sjunkit ned i formerna som vi ser. Linjerna som tecknar bilderna är en halv decimeter breda. Gräset har ruttnat i linjerna och svartnat.”

I marken manifesterar sig (och gör det alltjämt efter allt jag vet):
Ett kors. Armarna två meter långa. I ändarna halvcirklar, vända åt samma håll.
En stav, med ett slags fågelhuvud i ena änden.
Djuret – en myra utan mellankropp? Halvannan meter lång.
Tre gropar i perfekt symmetri. De för tankarna till ”De tre vise männen” på stjärnhimlen.
En sorts hake, faktiskt minnande om en flottningshake.
Vad som ter sig som en lång spiskrok.
En handyxa. Kanske torshammare. ”Den kan också upplevas som en ängel i rörelse på himlen”, skriver jag.
Jag står på knä, petar i avbildningarnas konturer, talar med torparen. Född skeptiker ser jag, hur jag än försöker och under stigande förundran och bävan, varken skäl till eller tecken på mänsklig inverkan.
I dag tänker jag endast: måtte de lyckas, krafterna som verkar för att finnskogen ska klassas som ett världsarv.
Spekulationerna, förresten … De överlåter jag åt er, kära läsare.