Picea abies

Av My Bodin

Det tog hundra år för fötterna att växa ut. Först kom hälen. Sedan tårna, en i taget. Så skelettet, brosket, senorna, lederna, nerverna, venerna, ådrorna och alla lager hud som behövs för att en fot ska bli hel: underhud, läderhud, överhud. 

Under tiden hängde hon i granen tre alnar ovanför marken. Som prästen och pöbeln och bödeln pekade stammen sina knotiga grenar mot himlen.

När fötterna växt ut var det benens tur. Ja, också det tog flera hundra år. Granen hann förgrena sig, växa sina barr, skjuta dem och fälla dem många gånger om. Och hon grodde.

Så var det bäckenet, höfterna: det mest smärtsamma. Hade hon haft en röst hade hon gormat och gnällt och svurit och gapat och fått grenarna att skaka med sina häftiga rörelser. Men hon hade ännu ingen mun och höftbenet stack vitt och skarpt ut ur bäckenbotten. Fladdermössen seglade förbi. Daggen glänste över barren som vargögon i natten. Någonstans i mörkret bultade sågen. Hennes mage började ta form. De inre organen. Tarmarna. Magsäcken. Livmodern. 

Längs granens bark rann ymnigt harts. Ur den snittade barken rann den och den fångades och tuggades och spottades ut av ackordsarbetarna som drog förbi. Runt deras sulor myllrade myrorna på väg till stacken. De släpade barr som granen fällt. Fram och tillbaka. Fram och tillbaka.

Hade hon haft ögon hade hon sett hur vidderna kring granen glesnade. Hur älgen och lon och björnen flyttade. Hur träden fälldes. Men hon hade inga ögon än och granen där hon hängde lät de stå. Mot himlen växte den. Och hon hängde i den, nästan två meter ovanför marken.

Kottarna. De stora som släpper sin frön och de små som täcks av en fuktig massa. Granen dignade av dem medan kota lades till kota.

Armarna. Armarna kom och hon sträckte dem rakt ut. Där landade lavskrikor och koltrastar. Där spejade kattugglor medan vargarna följde i hjortarnas spår. Men det var haglet och inte gråbenens gap som till sist tog hjorten. 

Skogsstjärnorna runtom dem trampades ned av grävskopor. Stammarna återvände som telefonstolpar. Hon fick öron som ledningarna surrade i. 

Granen hon hängde i lät de stå. Det var den högsta granen. 

Munnen kom och hon var ensam sånär som på hackspettarna och borrbaggarna. Bara med dem hade hon kunnat tala om att granens bark ljusnat så att den nästan var vit och att barren låg bruna, förmultnade i marken utan att några nya syntes till. Men hon hade varken språk eller hals och hackspettarna kunde inte svara henne.

Och nu. Efter sexhundra år. 

Nu når hennes fötter marken. Tårna trevar i den täta mossan. Ljuset faller genom himlen och landar mjukt i irisen. Porsens och enens ångor stiger genom huvudet. Den fuktiga luften går genom näsan och halsen hela vägen ner i lungorna. I samma andetag som hela hennes kropp hänger ihop. Då. Nu. Nu spänns snaran åt. Tårarna dinglar i vinden. 

Och hon hänger kvar.