Av Christian Umeland
Jag märkte det när jag blundade häromdan. Ett pixelfel i det svarta ögonlocket. Jag fick lära mig om pixelfel av svågern för ett tag sen. Han påpekade att vår teve har ett sånt. En död pixel i nedre hörnet. Knappt märkbart, men vet man om det så ser man det. Detta har alltså blivit i mitt ögonlock. Tidigare har jag sett maskar i ögonen. Det låter ju förvisso ännu mer besynnerligt än pixelfel, men jag tror alla ser dem ibland – maskarna som inte är maskar utan klumpar av protein som lämnar en skugga på hornhinnan. Pixelfelet i ögonlocket är nåt annat.
Det blev ännu mer påtagligt när jag besökte min gamla faster som bor i Hertsöga utanför Karlstad. Ett intressant sammanträffande, tänkte jag. Här är jag i Hertsöga och har ett knepigt fel i mitt öga. Vi drack kaffe i bersån och faster berättade om en halmkurs på Kyrkeruds folkhögskola. Jag behövde blunda eftersom solen letade sig in mellan syrénbladen och då upptäckte jag att pixlarna på ögonlocken blivit fler. Det var små olikfärgade prickar, inte bara i höger ögonlock utan i bägge och några hade liksom gått ihop och blivit till stora rutor. Men där kunde jag ju inte sitta och blunda. Det var faktiskt intressant det hon berättade om halmkursen. På ålderns höst ska jag börja med halmslöjd. Det är inte bara halmbockar man kan göra! Min faster hade gjort en halmsköldpadda som hon visade upp.
En ingivelse fick mig att åka raka vägen till Rennstadssnipan efter kaffetåren. Det känns som jag inte blinkat på flera timmar. Nu står jag på toppen och vågar inte blunda. Kanske är det såhär det börjar? Kanske är det en process för profeter? Man vandrar upp på berg och får underliga ögonåkommor. Jag står uppe i utsiktstornet och ser långsmala sjöar och skogar. Precis nedanför står en törtall och bredvid den står en krokig björk med märklig bark. Jag vet inte om jag vågar blunda. Efter att jag klättrat upp hit så pustade jag ut och blundade hårt ett par sekunder och rysliga scener spelades upp på ögonlocken. Eller det kanske inte var rysligt? Det liksom brann och sprakade. Det skulle ju kunna vara en mysig eldstad också? Är min ögonlocksbiograf en spåkula? Har min fantasi tagit sig ut i verkligheten, eller åtminstone ut på ögonlocken, utanför min hjärnbark? Eller har jag blivit galen helt enkelt? Jag ska klättra ner nu. Det står nämligen en herre med nån slags apparat på magen och ropar nåt om urtidsdjur. Jag hör inte riktigt för han har så mycket saliv i munnen. Det bubblar när han pratar och så piper det i den där apparaten han har på magen. Jag låter mina ögon vila i vyn. De stora skuggorna från molnen påminner om mörka feta larver. De krumbuktar sig över granskogen. Jag går ner nu. Jag ser nåt komma flygande i ögonvrån.