Av Louise Sahlberg & John Wide
Tre vänner. Trots att den tidiga värmländska sommarkvällen var som finast precis just nu, så hade vi flyttat inomhus.
Det var jag, Svante och vår värd Krister. Den senare var också konstruktör av maskinen vi hade framför oss. Apparaten liknade ingenting jag sett tidigare. Mittenpartiet hade en genomskinlig dörr och flankerades av två massiva enheter.
– Vad tror ni om framtiden mina herrar? undrade Krister. Är den bättre, sämre eller som vanligt?
Svante förhöll sig pessimistisk. Som han brukade göra.
– Jag är orolig. Så mycket kan ha hänt. Krig, sjukdomar och miljöförstöring.
Istället för att svara tittade Krister uppfordrande på mig.
– Visst kan det vara så, medgav jag. Fast det kan vara tvärt om också. Vetenskapen kan ha gått framåt och löst många av de problem som vi brottas med.
Uppfinnaren sken upp. Hans ögon glödde av entusiasm.
– Exakt. Vi måste få veta hur det är. Enda sättet är därför att resa dit. Med er som mina vittnen ska jag därför ge mig iväg.
Sedan länge kände vi till Kristers vision om att kunna resa i tiden. Vi hade även fått följa hans arbete med att bygga tidsmaskinen. Ett projekt som i dagarna just hade avslutats. Och nu skulle alltså det stora testet ske.
Gör det inte! uppmanade Svante. Det kan vara farligt. I värsta fall kan det leda till döden.
Krister lät sig inte påverkas.
– Du överdriver. Även om saker och ting skulle visa sig ha gått snett i framtiden så är jag ju fortfarande kvar i Värmland. Det är ett lugnt hörn av världen.
Vi insåg att det skulle vara lönlöst att säga emot honom. Krister hade bestämt sig.
– Vi ses, sade han och klev in genom maskinens dörr.
Starka ljusstrålar syntes där inne och så mullrade det svagt. Sedan blev det tyst. Krister var borta.
– Vi borde ha hindrat honom, klagade Svante. Det här känns inte bra.
Jag försökte muntra upp honom men ärligt talat härskade oron inom mig.
I rummet fanns två enklare fåtöljer där vi slog oss ner och kallpratade lite halvhjärtat. Plötsligt hördes ljudet igen.
– Strålarna är tillbaka! utropade Svante.
Båda rusade vi fram till maskinen. Dess aktivitet upphörde men innanför glasdörren var det tomt. Jag gick närmare.
– Det ligger något papper på golvet, konstaterade jag.
Efter att ha öppnat dörren kunde jag se att det var en lapp med Kristers handstil. Där stod: ”Framtiden är perfekt. Jag stannar här. Ha det bra!”
Typiskt Krister, tänkte jag och skrattade. Sedan vred jag blicken till höger. Bredvid mig stod Svante med häpna ögon och gapande mun.