Röd/Duken

Av E.T Olsson

Duken var röd. Hon tänkte på skrapsåret hon fått tidigare på dagen. Hur blodets färg känts overklig när det blandades med Vänerns vatten.

Duken var röd. Hon tänkte på musen som fastnat i fällan och alla hundratals möss som fastnat under åren på ön.

Duken var röd. Hon tänkte på huset slitna fasad och alla minnen som skapats här lång tid innan hon stigit över tröskeln.

Duken var röd. Hon tänkte på värmen från vedspisen och ljudet av björk som omslöts av lågorna.

Duken var röd. Hon tänkte på solnedgången och väntan. Väntan på att någon skulle komma och rädda henne. Från ensamheten, från den hon inte ville vara. 

Klockan närmade sig elva på kvällen och det var fortfarande tomt i huset. Hon var van vid tystnaden här men hade svårare att stå ut med den när mörkret slöt sig runt stugan. Hon tog en risk när hon tackade nej till att åka med pappa och båten till stan men valet mellan att sitta och vänta på en barstol och ensam i köket hade alltid varit självklar. Rundorna i baren kunde ta tid och det fanns bara utrymme att gå på upptäcktsfärd i lokalen till ett visst klockslag, efter det var det ingenmansvälde. Hon visste det.

Solen hade gått ned bakom fyren när hon blickade ut över Vänern och tyckte sig skymta lanternor ute på vattnet. Hon reste sig och gick ut på verandan, kisade med ögonen men såg inget som rörde sig på vågorna. Under flera minuter stod hon där, blixtstilla och lyssnade efter ljudet av motorer men det enda hon hörde var vattnet som slog mot bryggan och vinden som ruskade trädkronorna. 

Dörren slog igen bakom henne och hon satte sig vid köksbordet igen. 

Duken var röd. Hon tänkte på döden.