Av Alexander MIhlzén
Jag vill lura mig själv till att tro att året var 1999, men jag var för lång och för medveten för att så skulle vara fallet. Det måste ha varit någon gång i det tidiga 2000-talet, ett tag efter att jag blev storebror och strax efter att tornen föll i New York. Att det i kalendern var en alldeles vanlig dag är jag säker på; min intuition säger mig att det var en tisdag men det kan likaväl ha varit en onsdag eller torsdag.
Säker är jag dock på att det var djupt inne i den mörkaste tiden på året, och snön hade frusit sig hård och smutsats av sand som hävts ut på parkeringsplatsen. Iskristallerna glimmade dämpat, nästan dunkelt i gatuljusen.
Jag är åtminstone säker på att allt utspelade sig utanför badhuset borta vid Tengnér i Säffle, parkeringen med dess låga staket ligger etsat i minnet, och hur snön och gruset hopat sig runt det.
Jag vet dock inte om jag hade badat eller om jag varit där och prövat på någon ny idrottsaktivitet som jag ändå aldrig skulle ägna mig åt i framtiden, men jag vet att min mamma och jag var på väg till bilen. Det kan ha varit Mitsubishin – den där sätesvärmen brände hål i ryggstödet – men vi kanske redan hade Renaulten vid den här tiden. Jag vet dock väldigt klart och tydligt att jag hade på mig en vinterjacka som jag ärvt från någon kusin, vem vet jag inte, inte heller hur gammal jackan kan ha varit, men på den tiden var det nästintill givet att jag skulle gå i ärvda kläder, så sett har ytterst lite förändrats.
Jag minns att det steg dimma ur munnen när jag pratade, men om vad jag pratade vet jag inte. Jag minns att jag såg upp på stjärnorna, så sett är jag oförändrad än idag. Fascinerad såg jag en av dem röra sig längs med stjärnhimmeln. Ett stjärnskott! Utbrast jag förtjust och pekade så att mamma också skulle se, men jag hann inte ens formulera en önskning förrän min mamma hade lärt mig ett nytt ord: satellit!
Detta ord var mer fascinerande än några önskningar någonsin kunde vara. Visst visste jag att rymdfärjor fanns och att vi landat på månen, det lät min rymdfascinerade pappa mig aldrig glömma, och visst hade jag hört ord som Laika och Sputnik, men att kunna se en satellit med blotta ögat när den korsade himlavalvet högt däruppe, det var inte bara ett ord, det var konkret, det var science-fiction som blivit verklighet!
Science-fiction var lite robustare, mindre dynamiskt när jag var barn. Det var saker man läste om i böcker, inte något man såg på Netflix, och även livet var inte riktigt HD ännu. Det var en grynig hemmavideo, en VHS kassett som ibland flimrade till och inte riktigt kalibrerade sig. Jag undrar om mina föräldrars barndom var i svartvitt, och om mina far- och morföräldrars barndom var sepiatonad, och dessförinnan kanske barndomen var målad i akvareller!
Nu befinner jag mig långt ifrån skådeplatsen och en jordbävning i hemtrakten är en liten ruta på en OLED-skärm, den är skarp men den är långt ifrån lika varm som en midvinterkväll var 1999, eller där omkring.