Av Susanne Nyman
Han står och ser efter hon som går. Hon som går i blå sommarklänning med brett skärp, hon som han alltid ser gå, med ömhet och längtan och godhet. Han ser henne gå i skymningen då gräset blivit nattfuktigt och trädens löv stillnat. Han står kvar och ser henne gå.
Hon som går vet att det är så han står och ser henne gå, och hon är inte okänslig inför det, inte alls. Hon känner djupt igen det han erfar, den längtan som slår och bankar i hans bröst. Hon tärs inifrån av samma längtan, men efter en annan, en man som hon endast känt som ljushårig, alldeles silverfärgat är hans hår, men en gång har det varit mörkt, det har hon sett på ett gammalt klassfoto hemma hos honom, han satt där med sitt stumma ansikte med samma sommarblå ögon. Det händer att hon går in i rum som han just lämnat och hans doft ligger kvar därinne som ett ackord. Nästan varje afton innan hon somnar tänker hon på saker han sagt eller borde ha sagt och hon tänker på de gånger han sett in i hennes ögon. Då har alla ljud upphört.
Han med det silverfärgade håret, som hon längtar så förtärande efter, är det annorlunda med. Han har i förtroende berättat för henne att han aldrig längtar efter någon eller känner kärlek. Känslor har han, det vet hon. Han kan vara irriterad, trött och ilsken – på dumheter i gemen och politisk trångsynthet i synnerhet. Han kan också vara rolig och lever upp då han får minnas sådant han varit med och iscensatt, som revyer och galanummer, och då han talar om artister han sett på scenen. Han är generös mot äldre, som sin mor eller paret som en gång var hans grannar, han hjälper dem, tänker på dem och talar om dem.
Och så går åren. Han som står och längtar på altanen står där även nästa sommar, och nästa igen och ser efter hon som går med den blå klänningen, den knälånga med brett skärp, och hon som går och också längtar precis som han, men efter mannen med det silvervita håret gör det fortsatt varje kväll och ibland mitt på dagen – och mannen med det silvervita håret som bryr sig om de gamla och drömmer sig tillbaka till de bästa scenerna i lokalrevyn sätter den vintern upp en ny revy och den blir nästan lika rolig och tokig som den han arrangerade nyåret 2001 och han känner en aning, aning lycka i sitt bröst då folket i salongen jublar. I publiken sitter han som längtar efter hon i blå sommarklänning, men hon i blå sommarklänning är inte där. En dag stängde hon dörren till all längtan och satte sig på sin cykel och trampade i väg. I nästa by hyrde hon en lägenhet med vitfärgad träaltan och bortom den fanns en grön äng som gick över i en allmänning, och hon skaffade en kattunge. En liten kvicktänkt kattunge. Den var silverfärgad med himmelsblå ögon.