Av Caroline Sand
Pappa går på en grässlänt ned till sjön Mången. Slänten är belägen mellan två inhägnader för Highland Cattles. På vänster sida är det tomt på djur, men på den högra går tio stycken vuxna och betar, samt två kalvar. Kvällen innan när jag varit ned vid vattnet föddes en av dem små. Mamman slickade den lilla, som på darriga ben ställde sig upp efter bara några få minuter.
Solen blänker i vattnet som ligger alldeles stilla. Ute vid Sjungeröa, några hundra meter bort, är det som alltid full fart på fiskmåsar. De flyger i omlopp och ger ifrån sig enerverande ljud. Pappa plockar med sig fiskeutrustningen han använt tidigare under dagen, och börjar sedan gå upp mot land med spöt slängt över högra axeln. I vänstra handen bär han en vit plasthink. Djuren blir nyfikna på honom och följer stegen uppåt. En bilmotor hörs, samt stenar som slår emot underredet på bilen. Det är antagligen någon som ska gästa tyskarna i grannhuset. Jag ser hur dammoln pyr upp av gruset för att sedan bli till ingenting.
Jag vänder mig om och kollar istället mot hundgården som en gång var Jacks, men som nu består av högt gräs. Jag älskade Jack, älghunden med vit päls och krökt svans. Han var valp när jag kröp runt på alla fyra inne i det stora huset, vi var då nästintill i samma storlek. I vuxen ålder när han satte framtassarna på axlarna var han lika lång som mig. Jag tyckte att det var mysigt att gå turer med honom på vägar jag traskat sedan barnsben. Då var jag glad ända in i själen. Efter att han dog är det en aningen tomt att komma till huset. Någon fattas. Tårar formas av vetskapen om att han är i hundhimlen och inte bland oss. Jag vill plocka ned honom därifrån för att hålla oss sällskap, likt så många midsomrar innan.
Jag går runt ena husknuten på fasters och farbrors röda hus med vita knutar. Min lillebror och farbror sitter framför en kolgrill. De båda har mungiporna uppåt när de ser på den stundande måltiden. När jag passerar dem doftar det gott ifrån grönsaksspetten som ligger på grillgallret. På dem är majs, tomater, paprika, lök och champinjoner trädda, och de är insmorda i grillolja. Jag sätter mig på en träbänk invid en syrenhäck med lila blommor och som är formad likt ett u. Deras doft når näsborrarna. Solens strålar värmer torson. På himlen finns svagt täckande moln. Ett flygplan på väg mot Norge lämnar spår efter sig. Katten Max stryker sig gentemot högra benet. Jag böjer mig ned för att klappa hans svarta rygg. Mamma kommer ut med en glasskål innehållande salladsblad, tomat och gurka, faster med tallrikar och bestick, sedan går de tillbaka in för att fortsätta med de sista köksbestyren.
I huvudet ljuder textraden”När vi dansa en stund på jorden” från Cornelis Vreeswijks låt Sommarkort. När vi spenderar dagar hos släktingarna och sover över i ”boa” dansar jag på jorden. Det är en viktig del av sommaren, samt något heligt med det.
Traditionen är tvungen att bestå.
För alltid, snälla.
Gräsmark i mitt hjärta.