Sonetter och dikt

Av Sandra Franzén Västlund

Sonett 1
Svalan

Svultna örnar seglar över himlens sund
Ser rädslan bekläda var själ till träl
Livnära av hat och avund
Tills förtröstan i var bröst ta farväl

Ondskans jarl samlar sina rovfåglar i trupp
Låter maktlystnaden ta all sin fångst
Tills dunklet förmått ljuset brinna upp
Segerns berusning kallar blint till fest

Mittibland döda taggar ett väsen vaknar
Vissnade rosblad i ett luftsprång
Fjäderklädda vingar breder ut till offensiv

Kvickt och lätt jagar bort med det mörkret saknar
Den lilla svalan viskar sin sång
Väcker träl till frihet och liv

Sonett 2
Mor

Oändligt hav når sin gräns
Där solen ännu inte vet sitt slut
Beklagas den svärta som bränns
I ett bröst ekande tomt av sorgens spjut

Försätt minnet i glömska
Låt luften nå ner
Andetag skall grönska
Ty, jag vet att jag ler

Mina ögon så slutna
Ändå du mig tydlig är
I evighet vid min sida

Ty, mödrar så beslutna
Färdas genom gränslös sfär
Med kärlek förevigat sprida

Dikt på värmlandsmål 
Tänk å tänk, söe dömt dä

Tänk höss dä va
Nä gudbevars söe dömt

Tänk höss dä ä då
Nä gudbevars söe dömt

Att en aldri få va ifre
Mä hövvebry eller annet

Dä skull gudan vet

Eller stubben ja sitt på vet

Men, 
Tänk öm en skull tänk öm
Nä gudbevars

Tänk om en skull tänk söm dä förslår då

Tockan dömhet
Men då skulle en väl tänk på annet då

Å gudbvars söe redigt dä

Bäst å ställ sig öpp då
Men ändlykta´n ä så tung

Och hål i stöveln har jag mä
Bäst å inte utman ödet

Tänk, där höll det på att gå galet!

För vem anners skulle ha ti att sitt å tänk
Och kanske löse ett å annat värdslitt problem!