Av Elin Dofs
Vinden för med sig en doft av rostat kaffe och lindar in staden i en känsla av ”Hej, välkommen hit, vi bjuder på påtår”. Aprilsolen värmer skönt i ryggen och jag sätter mig på en parkbänk med utsikt över torget. Ett sista farväl av en stad som välkomnat mig med öppna armar, en vilopaus på väg mot tågstationen och en flera timmars resa som ska ta mig hem.
Jag sveper med blicken över torget och fastnar på ett monument över en historisk dag, en reslig kvinnogestalt som inte ser ut att be om ursäkt för något. Med stolt hållning och stadig blick vakar hon över torget och staden. När kriget rasar på gränsen till Europa är hon en påminnelse om att konflikter kan lösas fredligt, en uppmaning till samexistens.
Doften av kaffe, som möter alla morgonpigga den här vårdagen, är inget nytt för 2000-talet. I vitsippsbackar och runt fäbodknutar hörs ekot av uppmaningar till påtår, välkomsthälsningar i ett län vars gränser ritats om genom historien och där gränsen till grannlandet i väst är mer av en formalitet.
Kvinnan på torget har fångats mitt i steget och med ena foten på en soldathjälm stakar hon ut färdriktningen för kommande generationer. Det är ett litet steg för en människa men symboliserar ett stort steg för en gemenskap som var på väg att slås i spillror. Att betvinga revanschlystna stridsivrare är sedan dess ett kollektivt ansvar och hon leder med exempel. Hon manifesterar ett historiskt vägval, och det höjda svärdet påminner om att alla generationer måste utkämpa sina egna strider.
Kaffesörplande och historieberättande har genom åren bevarat den gemenskap hon eftersträvade, ett slags kollektivt ställningstagande i en ständig kamp om ett samhälle i förändring. Idag serveras kaffet med skummad mjölk och småpratet är en kombination av teckenspråk och engelska, men ord som Välkommen och Varsågod är universella.
Åratal av kafferep och en inställning till utsocknes besökare som gått i arv mellan generationer har till slut blivit en del av en regional identitet. Det är en känsla som återfinns i brisen som blåser in från Vänern, svårt att formulera i ord men uppenbar för oss som bara är här som gäster. Vi är många vars Värmlandsminnen doftar av kaffe, som ser tillbaka med en känsla av att det alltid fanns en påtår på ett bjudning där alla var välkomna.
Den ståtliga kvinnan är ett landmärke för nyinflyttade och en omslagsflicka på turistbroschyrer. Placerad på torget är hon ofta i händelsernas centrum, men hon släpper aldrig fokus. Uppmaningen till alla förbipasserande är tidlös – svärd är till för att brytas av.