Av Anki Bergenlind
Långberget sjätte juni.
Grönskan var i sitt esse men fortfarande skir. Maken blickade ut över myren.
Det vore kul att få se en björn, sa han. Han hade just läst “Mannen som älskade Sibirien” och inspirerats av möten med meterhöga björnar.
Haha, skrattade frun och ställde undan finglasen, då får du allt vänta länge.
De förberedde inför sommarens uthyrning av stugan.
Det var ödsligt så här års, hettan i solen överväldigande och vinden iskall när solen gick i moln. På avstånd ljudet av en motorsåg. De åt sill och färskpotatis på verandan.
Jag såg koltrasten, sa frun, men han sjunger inte? Jo, ändrade hon sig, borta vid husvagnscampen.
Tänk att man aldrig får se några djur, sa maken.
Strax efter låg han på knä och filmade en myras krokiga färd med ett bångstyrigt strå.
De gick upp till Storberget. Det limegröna blåbärssriset var knähögt. Grenar draperade av skägglik hänglav, fallna trädstammar klädda av mjuk mossa. En blåvingefjäril fladdrade över en tuva. Det doftade myrmark och fanns gott om hjortronblom.
Frun hade ont i ett knä och fått för sig att det var stärkande att gå raskt och i jämn takt. Hon njöt av svetten och flåset. Maken följde hack i häl, han tyckte inte om att gå fort i ojämn terräng, det passade inte hans korta muskelmassa sa han.
Minns du när vi gick här för två år sedan, sa frun, dagen före julafton, hur halkigt det var, och nästan ingen snö, minns du det?
Hon stannade till vid en kolossal myrstack. Titta, sa hon, vilket liv. Minns du inte när vi gick här då, före jul?
Jo, svarade maken kort och gick förbi. Han orkade inte med hennes hurtiga tjat och ville absolut inte stanna vid myrstacken.
Frun blev tyst och lät honom gå.
Skogen ändrade karaktär. Från frodig barrskog till bleka döda granar. Hon kom att tänka på björnar, de var trots allt i vildmarken.
Det här ser ut som dödens allé, sa hon, för det var ju bättre att prata, med tanke på björn. Är det granbarkborren som varit framme tro?
Harsyran stod i blom och låg som en vitprickig matta.
Uppe på toppen drog de djupa andetag och prisade naturen och allemansrätten.
Plötsligt, på stigen ner, måste de kliva över röda bär, till synes osmälta, kanske lingon. Det fanns ju inga lingon nu?
Det är björnspillning, sa maken.
Jaha, sa frun, skulle den ha legat i björnens mage hela vintern och så har han bajsat ut den precis här, nu?
Kanske, sa maken och såg sig omkring.
Frun såg sig också omkring. Hon såg en fågel och tänkte att det var en lavskrika, för det skulle finnas sådana här, och att det var skönt att de var framme vid vägen och nästan hemma.
Frun diskade, maken textade “privat” på en liten skylt. Ytterdörren stod öppen, packning längs väggarna. Det prasslade till, som när man viker en papperskasse åt fel håll.
En räv, utbrast maken! Mitt i vardagsrummet, huvudstupa i en påse.
Frun såg pälsen skimra som koppar i ljuset från solen som föll in genom fönstret, innan räven for upp och försvann, med en håwelimpa i gapet. Svansen svepte dörrposten.