Tiden

Av Frida Turander

Ungdomens dagar är alldeles för få sa gubben och klev stelt upp från sin skavda gamla pinnstol och borstade av spånorna på byxbenen. Han hade täljt sig ännu en träslev.

”Va?” sa gumman som höll på med sitt och inte riktigt hörde vad han mumlade om.

Gubben harklade sig och tog i med lite högre stämma. ”Jo, jag sade det att ungdomens dagar är för få.”

Gumman som nu hörde honom klart och tydlig, tittade förvånat upp från sina sysslor.”Hur då för få, menar du?” 

”Jo…”, sa gubben och drog fundersamt på orden samtidigt som han stoppade sin hemsnidade träpipa med tobak. ”Man är gammal så ruskigt länge och ung så järnspikars kort… man hinner inte ens uppskatta ungdomens spänst förens den är över.” 

Gumman himlade med ögonen och skakade på huvudet, lade ifrån sig det hon hade för händerna och sade: ”Du talar strunt min käre gubbe. Minns du inte hur tiden gick långsammare då? Minns du inte att tiden var evig?” Gumman tog fram sopkvasten och sopade upp spånorna som låg som små korkskruvar på deras gistna gamla trägolv. Gubben stod först stumt och bara stirrade på henne när hon vant drog kvasten över golvet, sedan utbrast han: ”Jo, förvisso min kära, förvisso. Men en timme är bara en timme och en vecka är bara en vecka ändå.” 

Gumman slängde in spånorna med skyffeln i den glödande vedhögen på eldstaden som genast fick tag i spånorna som knastrande flammade upp i höga lågor som snabbt dog ut och försvann.