Tillbakablicken

Av Isabel Lindberg

Det var den 15 april 1952. Våren hade precis kommit. Träden började bli gröna och fåglarna kvittrade. Hon klev av tåget på Säffle järnvägsstation med sin koffert i högra handen. Hon tog ett djupt andetag samtidigt som hon tittade på de grönskande björkarna som svajade i vinden. Hon hade fått arbete på Säffles lasarett och hade bestämt sig för att lämna Ullervad, den lilla byn där hon var född och uppvuxen. Ensam steg hon av perrongen och började gå. Hon hade hyrt ett rum hos en familj som personalen på lasarettet hade ordnat åt henne. Hon gick genom staden, passerade mängder av små butiker. Från alla bagerier spred sig en doft av nybakat, en doft av hemtrevnad. Hon gick över kanalbron och tog sedan av till vänster mot huset där hon skulle bo. Det var ett gult tvåvåningshus där hon skulle få ett rum på nedervåningen. Hon tänkte tillbaka på den dagen som början på ett nytt kapitel i hennes liv. 

Hon tänkte tillbaka på första arbetsdagen. Hur hon fick flera väninnor bland personalen. Hon tänkte framförallt på Sonja. De kom varandra nära och umgicks ofta när de var lediga. En dag var Sonjas bror och hans vän Albert med. Det var första gången hon träffade honom, Albert, som kom att bli en livslång kärlek. De träffades 1957, tre år senare gifte de sig och året därpå flyttade de in i sitt nybyggda hus. Men det var först året efter som den största förändringen skedde, då föddes deras dotter Anita. Denna lilla skapelse som kommit till världen just till dem. Hon minns hennes första steg, hennes första ord. Sånt glömmer man inte. Därefter dröjde det bara några år innan Anitas lillebror föddes. Hon ler för sig själv när hon tänker på dem. Även om det är längesedan så känns det som igår. Hon hade alltid älskat att åka bil och se nya platser och till hennes stora glädje tyckte Alfred likadant. Varje sommar tog de med barnen på bilsemester runtom i både Sverige och Norge. Tänk så många platser de har besökt och så mycket de har upplevt under alla sina resor. 

Hon minns när första barnbarnet kom. Att få barnbarn var en stor lycka. Att återigen få ta hand om de små.  Allt hon har tänkt tillbaka på var med värme, ända tills den dagen. Dagen då Albert slets ifrån henne. Han var bara 70 år när han en dag helt plötsligt inte fanns mer. Hon känner en tår rinna ner för hennes kind. En smärta som aldrig går över. Även om Albert slets i från henne för tidigt har hon ändå fått uppleva mycket glädje under sina 98 år, till och med barnbarnsbarn. Hon känner tåren droppa ner på halsen och vidare ner på kudden där den lämnar en blöt fläck. Hon tittar på sina händer. De är skrynkliga och lite skakiga. Sista veckorna har hon mestadels spenderat i sin säng. Åren började ta ut sin rätt. Hon ler åt allt hon tänkt på. Hon hinner tänka ”Albert, snart ses vi igen” innan hon sluter ögonen en sista gång.