Av Tindra Högberg
Jag minns de dansande löven som likt snö singlade sig ner mellan trädkronorna och ner på oss. Det var en dag då höstens alla färger kom till liv och väckte upp sidor av skogarna som aldrig lyst så klart förut. Vi såg upp mot skyn där den gyllene morgonsolen sträckte sina strålar utmed vidderna över ängar, berg och sjöar, för att slutligen nå våran plats uppe på höjderna, och känna dess värme stryka våra kinder. Klockan hade inte ens hunnit slagit sju på morgonen då vi lämnade vår stuga för att bege oss ut och känna friheten blanda sig med den sanna glädjen i livet. Att kunna lyssna till naturens musik, spelandes av fåglarna, de prasslande asplöven i de milda briserna, och inte minst de små porlande bäckarna utmed de gamla mossfyllda åkerkanterna, som nu snarare är som uppslukat av skogens återhämtning än till någon nytta av jordbruket.
Rådjur och ståtliga hjortar, små harar och rävar betraktade oss medan vi sakta gick förbi på avstånd med våran picknickkorg. Även den tio taggade älgtjuren tittade fram mellan buskaget för att få dess enorma siluett att fånga upp solens mjuka sken och låta sig beundras av oss för dess magnifika uppståndelse.
Det fanns nog ingenting som kunde föra med sig ett endaste negativt inflytande på oss den dagen. Allt var bara perfekt, på vår plats på jorden bortom allt som skulle kunna tolkas som måsten. Mitt ute i ingenstans, endast omringade av naturen i vårat hemlän Värmland.