Av Josefin Branzell Hertz
1989:
De åkte skateboard på vändplanen som förenade skrubbsårsbarn med familjemiddagsbarn och diagnosbarn
Och så “Dunken” och “Röda burken” men också humlor uppsamlade från oxbärsbuskar lagda i glasburkar som sakta kvävdes ihjäl medan gisslantagarna sov tryggt i sina sängar
Stora pojkar åkte skateboard varje dag men idag ville vi synas
För jag skulle sova hos Carro och det var pirr och övermod
Så vi ropade saker och sprang det fortaste vi kunde med skrikskratt och snubbelfötter
Sprang hela långa Valthornsgatan där parhusen avlöser varandra men häckar gränsar mot grannen
De kunde ändå hitta oss längst in i förrådsutrymmet inklämda bland cyklar skyfflar och jordsäckar
Pojkarna med långa ben och mörkröster
Som sparkade på oss och skrek:
– Gråt då!
Det kändes som hela dagen men egentligen var det väl bara nån minut
Sedan slickade vi våra sår i Carros vardagsrum och låtsades hänga med i handlingen när Pamela sprang på stranden med ballongbröst och röd baddräkt
Men på natten kräktes jag på Carros heltäckningsmatta för efter stryket hade vi ätit pommes bearnaise och popcorn doppat i coca-cola
Dagen efter läste hennes storasyster högt ur kvällstidningen
Att Helen blivit indragen i en bil av en man som sexdödat henne
Och vi tänkte på pojkarna och att vi ändå haft tur
1993:
Vi åkte på motorcykeln som min bror “lånat” från någon utan ansikte med armarna hårt virade runt hans midja
Jag blundade och låtsades att inget kunde skada oss och allt var vardag
Men kroppen visste ju att gatorna namngivna efter instrument bestod av hem folk och djur
Och att 100 km i timmen inte lämnar bara skrubbsår
Förbi sveda, värk och bränn-tanten på Trumpetgatan med persiennerna neddragna
Förbi turkiska familjen på Flöjtgatan med tre barn och ett var cp
Förbi ollongubben på Fagottgatan som försökt ta Jennie på brösten
Alla dumma ord som gick genom huvet men som ändå inte skulle ut för jag var ju rädd för han som körde
Och det var därför jag inte vågat säga nej
För han var gud och jag var slav
Sedan stannade han och tog av mig hjälmen men låtsades inte om att slavens ansikte var blött av spänning
– Visst var det häftigt?
1997:
Jag cyklade på den där cykeln som jag snott från en trappuppgång på Norrstrand med en tjutande Annie på pakethållarn full som en regntunna
Jag vevade uppför backen mot Kronoparken så svetten spädde ut det vita pudret i ansiktet
Det var lättare att cykla uppför än att gå på platta stumma converse-sulor
Men mitt i backen slog samvetet till så vi la försiktigt ner cykeln i diket fullt av invasiva växter
Lade den ner som en baby som somnat
Annie tog upp en kajal ur väskan och vi skrev ”förlåt” på sadeln innan vi plattfotade fortsatte till fots i natten
Gick genom tunneln med tjocka bokstäver i färg och “kuk” på väggarna
När ni nådde turkiska badet i centrum såg vi fylle-Rolf sitta och gräla med Mansour och Jimmy
Jimmys smala schäfer låg bredvid och red ut stormen
– Hej tjejer! Vill ni komma och kramas lite?
Det var fylle-Rolf som ropat och vi skrek tillbaka:
– Skit på dig!