Upp i det blå

Av Amanda Svensson

Det var en gång en kalv som så hemskt gärna ville vara en fågel. Kalven såg på hur en fågel tog fart med sina små vingar och for upp i det blå, runt, ner och upp igen. Tillslut landade den på ryggen till en ko. ”Tänk att få se världen uppifrån en ko istället för bredvid som jag är van vid.” tänkte kalven. Där på ryggen skulle kalven också vara lite närmare himlen och vem vet, om han kastade sig ut från kons rygg kanske det var han som seglade till det blå. Det här gav honom en idé och beslutsamt sprang kalven mot närmaste ko för att försöka hoppa upp på hennes rygg. Men oj så stor kon var, han nådde bara upp med framklövarna och oj så arg hon blev. Kon tittade på honom och såg ut att ladda för att dela ut en spark. ”Bäst att springa härifrån”, tänkte kalven. 

På vägen därifrån hoppade och skuttade kalven allt han förmådde, för att prova om det gav tillräckligt med luft under klövarna. Men vid varje hopp kom han tillbaka till marken alldeles för fort. Då provade kalven att blunda, kanske kunde han låsas att han var i himlen om han skuttade med ögonen slutna. Kalven föreställde sig den blå oändliga himlen och hur han hade egna stora ko-vingar. Han blundade hårt, galopperade snabbt och tryckte ifrån med allt han hade. Så fort klövarna lämnat marken tog det tvärstopp mot något mjukt. Kalven föll ner på marken och tittade förvånat upp. Där stod en stor ko och såg ner på honom, hon såg inte imponerad ut. Han måste ha hoppat rakt in i hennes mage. ”Blunda funkade inte”, suckade kalven. Han låg kvar, besviken över att han inte kunde flyga. 

Där på rygg med benen i vädret så kunde kavlen se himlen och molnen som passerade bakom hans klövar. Sträckte han lite på höger ben såg det faktiskt ut som om han klev på ett av molnen. Sen kom ett moln till för vänster ben. Exalterad började han röra benen i samma takt som molnen seglade förbi. ”Ha! Jag kanske inte kan flyga men jag kan gå på moln.” tänkte kalven nöjt.