Av Birk Andersson
fötterna
fingrarna
likbleka
över-
kroppen
vått
skånska
vinterkläder
…
gång
på gång
föll jag
men
jag minns
bara glädje
…
kanske sex
kanske fem
år gammal
vi var bara där
ett par
dagar
men
det skapades
minnen
det skapades
samhörighet
…
jag hejade sedan
på färjestad
så länge de hade
lila matchställ
jag hejade sedan
på degerfors
så länge jag trodde
de var från värmland
…
och det händer
än i vuxen ålder
att jag tänker
de få gånger
flingor faller
i malmö
att de
inte räcker
att falla på
att det inte är
som barndomsvintern
i arvika
…
och minnena
kom tillbaka
i somras
i malmö
träffade jag igen
min mammas väninna
jag blev
varm
inombords
när hon frågade
om jag kom ihåg
besöket
hur skulle jag
kunna glömma
första gången
jag åkte skidor
…
jag önskade sedan
så mycket mer
av henne
inga höjda ögonbryn
inga rynkade ögonbryn
inga uppspärrade ögon
jag fick
bara ett liten
godmodig blick
och
ett
påpekande
men ni
besökte ju oss
under sommaren
…
hon log
min mamma log
jag log
men inombords
ifrågasattes
verkligheten
…
den där
fotbollsmatchen
mot helsingborg
den där
sommarresan
till öland
har jag
fler minnen
som inte har hänt
…
vad ska vi
ha dem
till
skönmålningar
överdrifter
påhitt
de är
inget
mer
…
men kanske
därför
de behövs
kanske är
de bättre
än sanningar
kanske är vita minnen
bra
lögner
kanske är falska minnen
bättre
än inga alls